fredag 15 november 2013

Bara början av känslosvall

Sandra började kännas stabilare, då kom mina känslor i ännu mer gungning än dom gjort hittills. Jag som trodde att det var över. Eller, det är ju så många känslor och egentligen har väl min bearbetning bara börjat. Hela vuxenlivet, DV och kommande hemifrånflytt i ett enda virrvarr av jobbiga känslor. Det behövs inte mycket då, förrän svackan överfaller mig.


Men Sandra är inte stabil. Vissa stunder kommer glimten där, hon verkar pigg och glad igen, men skörheten ligger på lut och gör sig påmind lite nu och då under dagarna. Låsningar, utbrott och skola-längtan. Stackars Jane får ta största smällarna och det har säkert fler förklaringar.

Det är inte lätt att hantera Sandra, och ännu svårare när man inte är van, och inte har sett dom sidorna så många gånger. Sen tror vi ju att Sandra saknar skolan, och har förstått att hon ska vara på DV istället, så det är säkert en massa känslor i henne med, som vill ut.

Om jag har svårt att hantera mina känslor, hur ska det då inte vara för Sandra, som inte riktigt förstår. Varken vad hon känner, varför hon känner och varför skolan måste sluta och varför alla ”vänner” (lärare) försvann i ett nafs.

Sandra förstår ju inte att det var lärarnas jobb att vara med henne hela dagarna förut. För henne var det vänner, och det är klart, när det inte går att förklara så hon förstår, så blir ju saknaden och sorgen ännu svårare.


Vi kortar ner och skalar av, men vet egentligen inte vad orsaken till hennes skörhet är, vi kan bara tro och gissa. Vi ska väl försöka få till ett möte snart så vi har lite mer tid att försöka hitta orsaker och lösningar som kan tänkas funka i fortsättningen. Det är svårt att veta om det är oro och trötthet av alla nya rutiner, saknad efter skolan eller uttråkning. Eller, det mest troliga, en kombination.

Balansen mellan ork och uttråkning är jättesvår. Dels ser Sandras reaktion på båda ungefär likadant ut, så det är svårt att veta om man behöver bromsa eller gasa, och dels så blir hon fortare uttråkad än hon har ork till. Sen går det väl upp för henne mer och mer att skolan är slut på riktigt nu. Det kommer nog ta sin tid innan lugnet infinner sig helt igen.

Det är ju första gången som vi är med om en sån här situation. Ända tills nu har ju alla förändringar vi har gjort bara varit en förbättring. Förra skolbytet var från katastrof till räddning, så även om Sandra tyckte väldigt mycket om sina lärare då med, så blev saknaden inte lika stor som nu.


Jaja, det är väl bara att ta sig igenom och komma vidare. Jag tänkte först inte skriva nåt inlägg idag, för jag kände mig helt tom. Egentligen tänkte jag bara skriva att jag återkommer. Men det kom av sig själv, så det behövde visst ut J

Må gott och trevlig helg!

.

2 kommentarer:

Emelie sa...

Och som det kom ut. Åter igen ett inlägg som kommer göra skillnad i min vardag redan idag. Och i morgon och alla dagar efter i morgon.

Tack kära Nina för din blogg. Du borde göra bok av den.

Kram / Emelie

Anonym sa...

Lite huller om bullertankar här:
Jag känner igen så mycket av det du skriver. Tänker på när min tjej flyttade hemifrån. Det var ju något vi velat och sett framemot och ändå kom tårarna några dagar efter att hon installerat sig och kommit i ordning. Jag minns att jag skulle städa hennes gamla rum och jag bara grät och grät. Nu är du ju inte där riktigt, men daglig verksamhet är ju också ett stort steg. Som mamma till ett barn som våra som har blivit vuxna är ju en kris. Herregud man har haft dom så nära och så känner man att dom tar några steg ifrån en för att de är VUXNA. Hm.... så är det. Och nu Nina, så vill inte min dotter alltid komma hem här och hälsa på och den här helgen har hon sagt att vi inte får komma och hälsa på hos henne heller... för hon tycker att vi är jobbiga om vi kommer för ofta. = Lycka för mig. Det tar lite olika lång tid, men du ska se Nina att ni kommer dit ni också. Kraaaaam!