Den här
veckan har Neurobloggarna tema om uppfostran. Jag har inte haft så mycket annan
plats i huvet på ganska länge, än mina egna känslostormar och all planering som
har varit den senaste tiden. Men jag tänkte iaf försöka få ihop ett temainlägg,
även om förra temat om fördomar ligger mig varmare om hjärtat att skriva om.
Jag har
nämligen väldigt svårt för när folk dömer. En av dom saker jag retar mig mest
på, faktiskt. Men man kan nog få in fördomarna i temat om uppfostran också, för
hur många gånger har folk inte fördomar om andra föräldrars sätt att hantera
sina barn?
Jag är av
den uppfattningen att dom allra flesta föräldrarna gör sitt allra bästa och att
det oftast räcker alldeles jättebra. Det är faktiskt viktigare att man gör på
ett sätt som känns rätt för en själv, i den egna familjen, än vad andra tycker
är rätt för dom!
Så jag
blir alltid lite trött på åsikter och fördomar om hur andra gör i andras
familjer, för så länge det inte handlar om barn som far illa så kan man
faktiskt ha olika sätt som är bra i olika familjer. Alla är ju individer!
Uppfostran
för mig då… Ja, jag vet faktiskt inte. Jag tycker inte att jag uppfostrar
nånting. Jag älskar mitt barn och hjälper henne med sånt som hon behöver kunna
så gott hon klarar det. Men jag tvingar henne inte…
Jag visar
henne vad som är ett trevligt och bra uppförande om hon har förmåga att klara
det. Att använda besticken istället för fingrarna när hon äter, t.ex.
Hon var
ganska stor innan hon klarade att äta med bestick. Och innan hon kunde så
krävde jag det inte, men jag försökte visa. På dagis sa en pedagog att det var
oacceptabelt att en 2,5-åring äter med händerna.
På den
tiden hade jag inte hunnit bli så stark i alla motgångar som lärde mig livet
den hårda vägen, så då blev jag bara ledsen. Jag tycker att det är oacceptabelt
att äta med händerna om man kan äta med bestick. Oavsett ålder. Men kan man
inte… då är det helt okay att äta på det sätt man kan. Oavsett ålder!
Nu kan
Sandra. Hon kan t.o.m. putta upp maten på gaffeln med hjälp av kniven. Men hon
glömmer det och tar fingrarna istället, så där hjälper jag henne att göra rätt
genom att påminna dom dagar jag ser att hon kan. Andra dagar är jag glad om hon
äter, och då struntar jag i hur. Det kan man kanske kalla uppfostran. På mitt
sätt.
När Sandra
gick i förra skolan, innan vi bytte, kom hon en dag hem med ett seriesamtal.
Först en ruta med två streck-gubbar. Den ena ”gubben” (Sandra) hade en
pratbubbla där det stod ”Jävla Xxxx” (namnet på en lärare) Den rutan var
överkryssad. Nästa ruta såg likadan ut, men i pratbubblan stod det ”Xxxx är
snäll” Jag ska tillägga att Sandra inte kunde/kan läsa.
Vid det
här laget hade jag blivit lite starkare, så jag blev förbannad. Om Sandra nu
var arg på Xxxx så får hon faktiskt vara det. För uppfostran för mig handlar
inte om att respektlöst köra över någons känslor! Sen kan jag tycka vad jag
vill om svordomar, men arg har Sandra rätt att bli! Jag undrade vad läraren
skulle känna om hon blev tvingad att säga att nån hon var arg på var snäll…
Mitt sätt
att lära Sandra hur man behandlar andra är att visa respekt för henne först och
främst. Man får bli arg! Men om man tycker att någon är snäll, så blir den
personen glad om man t.ex. säger hej.
Det vet
Sandra, och då känner jag att jag har lyckats i uppfostran. Man måste inte
hälsa, men det är trevligt att göra det. Sandra brukar berätta när någon har
sagt hej till henne. ”Jag sa hej tillbaks. Det är trevligt att säga hej” Ja,
älskade unge, det är det ♥
.
2 kommentarer:
Tänkvärt Nina!
<3
Kram!
//Bellan
Skicka en kommentar