Konsten att lämna ifred

När vi har förberett en aktivitet, eller en rutin, så måste vi, förutom vår inställning jag skrev om igår, även gå undan. Egentligen oavsett om vi tror att Sandra kan fixa det själv eller inte. Dels visar vi att vi tror på henne, men det är också så att vi stör om vi är för nära. Så i förberedelserna måste vi tänka på att vi undviker att hon misslyckas. (Fast beroende på vad man gör, bäst är att man har förberett så Sandra klarar sitt själv medan man gör något annat/samma sak bredvid, för hon vill ju ha sällskap. T.ex. så lagar man mat tillsammans, men hon har sina uppgifter som hon klarar själv).

Sen är det inte säkert att resultatet blir som vi tänkt, men huvudsaken Sandra känner att hon lyckats med uppdraget. Det skrev jag också om igår.

När Sandra är skör, och det är måsten hon måste, dvs rutiner hon behöver göra, så kan vi inte stå kvar och börja argumentera med henne. Då har man snart nästlat in sig i en krånglig härva som är svår att ta sig ur. Går det för långt blir det alltid utbrott.

Då måste man lämna henne ifred oavsett om hon kommer klara uppgiften eller inte, så då är förberedelserna ganska avgörande. Det bästa är att man skyndar sig undan, innan Sandra hinner protestera, och det är förstås svårt för nya. Särskilt om man inte förstår autism och lågaffektivt bemötande.

På morgnarna händer det ibland, ihop med morgonhumöret, att Sandra fastnar och börjar babbla och gnälla om allt och inget. Står man kvar och tjatar på henne då, så blir det bara värre och värre tills utbrottet kommer. Då är det bättre att bara gå därifrån och säga ”kom när du är klar” även om Sandra inte fixar alla moment själv. Det viktigaste är att hon går på toa, resten kan man faktiskt skippa såna dagar.

Igår morse var Sandra väldigt skör. Det första hon sa när jag gick in till henne var ”Aj” och jag förstod att hon hade ont i magen. Jag hämtade två Alvedon tuggtabletter och la dom på bordet framför henne, sen smet jag iväg direkt. Då tog hon dom.

Hade jag stannat en sekund för länge så hade hon börjat protestera, och hade jag inte vetat hur hon fungerar så hade jag börjat förklara varför hon behövde dom. Då hade hon inte tagit dom. (Hon hade börjat protestera, jag hade tappat tålamodet, det hade blivit utbrott).

På kvällen verkade hon inte må helt okay, utan sa Inte snurrig i sängen (vilket tyder på att hon är snurrig eller ostadig). Sen sa hon att hon hade ont i fötterna och inte kunde gå (vilket händer ibland och vi är inte säkra på orsaken till det).

Det sista vi gör när det är nattning är att sätta på timstocken och lämna henne ifred. Det är bästa sättet att få henne till toan utan låsningar och utbrott när hon är trött. Ibland, när hon är väldigt trött, vill hon inte ha timstocken utan bara bli omstoppad. Det är okay enstaka gånger när hon är trött, men vi måste hålla fast vid rutinen för att hon ska funka. Jag går inte in mer på det nu, utan så är det bara.

Det jag skulle komma till var att igår kväll, när hon började prata om att hon inte kunde gå, så förstod jag att hon snart skulle säga att hon inte ville ha timstocken. Här är en svår bit för nya, som tycker att man är elak om man bara går därifrån… Det blir ofta problem (vilken är helt okay innan nya lärt sig, men inte okay om nya struntar i vad jag säger utan fortsätter för att dom tycker det känns bättre).

När man känner Sandra, och kan läsa av henne tillräckligt för att avgöra om hon klarar timstocken eller inte, så får man vara snabb att gå därifrån innan Sandra protesterar. Jag är medveten om att det inte är en enkel avvägning för nya, så därför finns jag där som stöd ganska länge, och förklarar situationen i efterhand dom gånger det blir svårt. Kvällarna (och morgnarna) är ofta svåra, eftersom Sandra är trött.

Så igår kväll, när Sandra sa att hon inte kunde gå, så ställde jag snabbt timstocken på bordet och sa ramsan jag brukar säga, sen gick jag innan Sandra hann säga något mer. Väl medveten om att hon kanske verkligen inte kunde gå (oftast kan hon gå om man inte är för nära, eftersom vi tror att orsaken är att hon känner krav och stress, men vi är inte säkra).

Vi har ju en ”änglavakt” (babyvakt) så vi kan höra när Sandra behöver hjälp utan att hon ser oss. Ett helt nödvändigt hjälpmedel för oss och assistenterna för att inte riskera att komma för nära vid fel tillfälle. Helst skulle vi vilja ha kameraövervakning i alla rum som Sandra vistas i, och behöver lämnas ifred i vid tillfällen. För när hon är ifred så jobbar vi extra mycket då vi måste vara beredda och extremt lyhörda så vi kan hjälpa vid rätt tillfälle.

Hursomhelst, vi satt ju och lyssnade noga igår kväll för att vara beredda om Sandra inte kunde gå. Men det gick bra och nattningen flöt på utan låsningar eller utbrott, tack vare att jag lämnade henne istället för att börja prata när hon sa att hon hade ont i fötterna.

Jag avslutar med en länk med två filmer om kommunikation som jag hittade på Facebook. Riktigt bra filmer, faktiskt. Varsågoda.

Ett litet tillägg bara.

I den andra filmen säger dom bl.a. att det är viktigt att schemat stämmer. Om man inte vet vem som ska jobba en dag så är det bättre att det står ett frågetecken där, än att det står fel så man måste ändra. Men det beror ju på individen. Skulle det stå ett frågetecken i Sandras schema (om hon nu hade förstått vad det betyder…) så hade hon blivit väldigt stressad av det. Till henne måste vi alltid ha ett svar, och då är det bättre att ändra om man måste, fast helst ha ett svar som inte behöver ändras, förstås. Hon fixar ändringar om dom aldrig sker, dvs om grunden är trygg så klarar hon enstaka förändringar ibland. För henne blir inte grunden trygg om det står frågetecken i schemat.

.