När vi har
förberett en aktivitet, eller en rutin, så måste vi, förutom vår inställning
jag skrev om igår, även gå undan. Egentligen oavsett om vi tror att Sandra kan
fixa det själv eller inte. Dels visar vi att vi tror på henne, men det är också
så att vi stör om vi är för nära. Så i förberedelserna måste vi tänka på att vi
undviker att hon misslyckas. (Fast beroende på vad man gör, bäst är att man har
förberett så Sandra klarar sitt själv medan man gör något annat/samma sak
bredvid, för hon vill ju ha sällskap. T.ex. så lagar man mat tillsammans, men hon
har sina uppgifter som hon klarar själv).
Sen är det
inte säkert att resultatet blir som vi tänkt, men huvudsaken Sandra känner att
hon lyckats med uppdraget. Det skrev jag också om igår.
När Sandra
är skör, och det är måsten hon måste, dvs rutiner hon behöver göra, så kan vi
inte stå kvar och börja argumentera med henne. Då har man snart nästlat in sig
i en krånglig härva som är svår att ta sig ur. Går det för långt blir det
alltid utbrott.
Då måste man
lämna henne ifred oavsett om hon kommer klara uppgiften eller inte, så då är
förberedelserna ganska avgörande. Det bästa är att man skyndar sig undan, innan
Sandra hinner protestera, och det är förstås svårt för nya. Särskilt om man
inte förstår autism och lågaffektivt bemötande.
På morgnarna
händer det ibland, ihop med morgonhumöret, att Sandra fastnar och börjar babbla
och gnälla om allt och inget. Står man kvar och tjatar på henne då, så blir det
bara värre och värre tills utbrottet kommer. Då är det bättre att bara gå
därifrån och säga ”kom när du är klar” även om Sandra inte fixar alla moment
själv. Det viktigaste är att hon går på toa, resten kan man faktiskt skippa såna
dagar.
Igår morse
var Sandra väldigt skör. Det första hon sa när jag gick in till henne var ”Aj”
och jag förstod att hon hade ont i magen. Jag hämtade två Alvedon tuggtabletter
och la dom på bordet framför henne, sen smet jag iväg direkt. Då tog hon dom.
Hade jag
stannat en sekund för länge så hade hon börjat protestera, och hade jag inte
vetat hur hon fungerar så hade jag börjat förklara varför hon behövde dom. Då
hade hon inte tagit dom. (Hon hade börjat protestera, jag hade tappat tålamodet, det hade blivit utbrott).
På kvällen
verkade hon inte må helt okay, utan sa Inte snurrig i sängen
(vilket tyder på att hon är snurrig eller ostadig). Sen sa hon att hon hade ont
i fötterna och inte kunde gå (vilket händer ibland och vi är inte säkra på
orsaken till det).
Det sista vi
gör när det är nattning är att sätta på timstocken och lämna henne ifred. Det
är bästa sättet att få henne till toan utan låsningar och utbrott när hon är
trött. Ibland, när hon är väldigt trött, vill hon inte ha timstocken utan bara
bli omstoppad. Det är okay enstaka gånger när hon är trött, men vi måste hålla
fast vid rutinen för att hon ska funka. Jag går inte in mer på det nu, utan så
är det bara.
Det jag
skulle komma till var att igår kväll, när hon började prata om att hon inte
kunde gå, så förstod jag att hon snart skulle säga att hon inte ville ha
timstocken. Här är en svår bit för nya, som tycker att man är elak om man bara
går därifrån… Det blir ofta problem (vilken är helt okay innan nya lärt sig,
men inte okay om nya struntar i vad jag säger utan fortsätter för att dom
tycker det känns bättre).
När man
känner Sandra, och kan läsa av henne tillräckligt för att avgöra om hon klarar
timstocken eller inte, så får man vara snabb att gå därifrån innan Sandra
protesterar. Jag är medveten om att det inte är en enkel avvägning för nya, så
därför finns jag där som stöd ganska länge, och förklarar situationen i
efterhand dom gånger det blir svårt. Kvällarna (och morgnarna) är ofta svåra, eftersom Sandra är trött.
Så igår
kväll, när Sandra sa att hon inte kunde gå, så ställde jag snabbt timstocken på
bordet och sa ramsan jag brukar säga, sen gick jag innan Sandra hann säga något
mer. Väl medveten om att hon kanske verkligen inte kunde gå (oftast kan hon gå
om man inte är för nära, eftersom vi tror att orsaken är att hon känner krav
och stress, men vi är inte säkra).
Vi har ju en
”änglavakt” (babyvakt) så vi kan höra när Sandra behöver hjälp utan att hon ser
oss. Ett helt nödvändigt hjälpmedel för oss och assistenterna för att inte
riskera att komma för nära vid fel tillfälle. Helst skulle vi vilja ha
kameraövervakning i alla rum som Sandra vistas i, och behöver lämnas ifred i
vid tillfällen. För när hon är ifred så jobbar vi extra mycket då vi måste vara
beredda och extremt lyhörda så vi kan hjälpa vid rätt tillfälle.
Hursomhelst,
vi satt ju och lyssnade noga igår kväll för att vara beredda om Sandra inte
kunde gå. Men det gick bra och nattningen flöt på utan låsningar eller utbrott,
tack vare att jag lämnade henne istället för att börja prata när hon sa att hon
hade ont i fötterna.
Jag avslutar
med en länk med två filmer om kommunikation som jag hittade på Facebook.
Riktigt bra filmer, faktiskt. Varsågoda.
Ett litet
tillägg bara.
I den andra
filmen säger dom bl.a. att det är viktigt att schemat stämmer. Om man inte vet
vem som ska jobba en dag så är det bättre att det står ett frågetecken där, än
att det står fel så man måste ändra. Men det beror ju på individen. Skulle det
stå ett frågetecken i Sandras schema (om hon nu hade förstått vad det betyder…)
så hade hon blivit väldigt stressad av det. Till henne måste vi alltid ha ett
svar, och då är det bättre att ändra om man måste, fast helst ha ett svar som
inte behöver ändras, förstås. Hon fixar ändringar om dom aldrig sker, dvs om
grunden är trygg så klarar hon enstaka förändringar ibland. För henne blir inte
grunden trygg om det står frågetecken i schemat.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar