En individ
som inte kan be om hjälp, larma eller säga till, är väldigt utsatt. Det är så
lätt att pengar och bekvämlighet får styra över en sån individ. Det skrämmer
mig. Och det är ju den största anledningen till att sådana individer inte bör
ha assistans. Vi har haft assistenter som utnyttjat att Sandra inte kan larma.
Det är vi föräldrar som sett och satt stopp, men en dag finns inte vi längre.
Även i ett
boende kan individer som inte kan larma, förstås bli försummade eller felbemötta.
Fast risken är inte lika stor när det finns mer personal och förhoppningsvis
någon ansvarig på närmare håll. Enligt LSS ska man också kunna kräva utbildad
personal i en gruppbostad, även om jag är medveten om att det inte alltid ser ut
så. Det krävs ingen utbildning för att bli assistent.
En sak som
vi försöker träna Sandra på nu är att kunna säga ”Kom” när hon behöver hjälp
med något. Men det fungerar inte så vidare värst, faktiskt, och det är inte
alls säkert att hon kommer kunna använda sig av det när hon behöver det i framtiden.
Det jag ofta tänker på är när vår förra handläggare sa att det Sandra behöver
är att sitta ensam i en lägenhet, övervakad av personal via kamera. Så
fruktansvärt! Vem ska finnas för henne när vi dör?
Ibland
stönar eller suckar hon när hon behöver hjälp, och ibland händer det att Sandra
säger ”Mer vatten” eller ”Mer tidningar” eller ”Filmen slut” och då får hon
förstås genast beröm. Men det händer i stort sett aldrig att hon ropar, eller
säger ”Kom” först. Hon säger oftast ingenting förrän hon ser någon av oss. Så
lätt att hon blir sittandes för sig själv då. Det är ju den enklaste vägen, och
den kräver ju ingen extra personal. Det var väl det den nya chefen på korttids
upptäckte. Han som raserade korttids för oss på ett par månader. Ett korttids
som innan han kom hade fungerat bra i tio år.
Vad han inte
såg var ju stressen Sandra visade hemma när anpassningarna försvann på
korttids. Vad personer som inte har tillräckligt med kunskap missar är ju just
det. För Sandra trivs inte alls med att ”sitta ensam i en lägenhet övervakad
via kamera”. Sandra är social och behöver sällskap och stimulans mest hela
tiden (fast det måste vara rätt anpassat, förstås). Någon som läser av och hjälper henne att få sina behov tillgodosedda
varje stund av dagen. Någon som klarar att ”sätta igång henne” på rätt sätt i
alla situationer.
När vi är
själva med Sandra (vilket vi är nu när vi turas om att vara lediga några dagar varannan
vecka) så sitter ju Sandra själv vissa stunder. Annars hinner vi inte göra allt
som måste göras för att tillgodose hennes behov. Det är då jag skulle önska att
hon kunde ropa när hon behöver hjälp. Eftersom hon inte kan det ska hon aldrig
lämnas ensam, även om hon behöver vara ifred vissa stunder. Att vara ifred är
inte samma sak som att vara ensam.
Vissa dagar
klarar hon inte av att få hjälp. Dom dagarna behöver hon extra mycket hjälp… Då
krävs det också extra mycket förberedelser i allt Sandra ska göra. Det är när
jag ser ut att inte hjälpa henne som jag gör ett riktigt bra jobb. Att bereda
vägen rätt, så Sandra tror att hon kan själv.
Det är inte
det lättaste att hitta aktiviteter och jobb som är lagom utmanande för Sandra,
när man inte får visa och hjälpa henne. Det är därför förberedelserna är så
viktiga. Har vi inte berett vägen rätt så blir det ett misslyckande för henne,
och oftast ett utbrott.
Om vi ska gå
ut så måste en av oss först se till att allt är förberett. Skulle ärmarna på
jackan vara felvända (för att ingen vänt dom rätt när hon tagit av sig jackan
sist) så får hon ju inte på sig jackan när hon kommer till hallen. Måste då
någon av oss ”lägga oss i” och hjälpa henne med det, så kommer vi för nära och
det leder till utbrott.
Eller om man
tagit fram ett par andra skor, för det är varmare väder än igår, men inte tagit
undan dom andra skorna. Då kan inte Sandra välja utan blir frustrerad och arg.
Vi måste hjälpa och kommer för nära igen.
Eller att vi
missat att ta bort mössan när det är för varmt med mössa, ja då får hon ha den
på sig fast hon inte klarar att bli för varm. För stör vi genom att påpeka att
hon inte behöver den, trots att den låg framme, så har vi förstört utevistelsen
den dagen. (Däremot kan man få henne att vilja ta av den senare, när man känner
henne och säger åt henne på rätt sätt).
Osv. I
precis alla situationer.
Häromveckan
gjorde jag en missbedömning i hur nära jag kunde komma när jag förberedde
magnet-tavlan åt Sandra. Jag valde ett nytt jobb, som var för svårt för henne
att klara själv. Jag tänkte att vi skulle göra det tillsammans… Inte så smart,
faktiskt.
Sandra blev
arg över att jag försökte visa och jag pratade på tok för mycket. Meningen var
att vi skulle prata om bilderna, och Sandra skulle sätta rätt bild på rätt
årstid. Det blev ju utbrott och misslyckande av alltihop. Jag fick dåligt
samvete och kände mig som den mest opedagogiska och sämsta morsan i världen,
och Sandra skrek och var såklart både arg och ledsen. Hon kände sig nog
misslyckad också, eftersom det blev fel, även om felet var mitt.
Men vi blev
vänner och när situationen lugnat sig så avslutade vi med en enkel uppgift som
Sandra klarade själv. Så åtminstone hon fick lyckas bra innan vi var klara.
 |
| Pussla ihop huvud, kropp och ben |
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar