Tema - Relationer - Inte lika viktiga vänner

Igår skrev jag om mina vän-relationer, angående veckans tema som Neurobloggarna har. Idag blir det ett inlägg om Sandras vän-relationer, som ser helt annorlunda ut. Jag har också gjort en flik här ovan, där jag samlar alla mina tema-inlägg så dom är enkla att hitta om det är nåt särskilt man letar efter och/eller vill läsa om. Om nån upptäcker nåt fel i länkarna nånstans så får ni gärna hojta till. Lätt hänt när man sitter och letar o kopierar.

 

Sandra har ju inte direkt några vänner, mer än våra vänner och våra vänners barn. Hon har inga egna vänner som bara är hennes, och som är det för att dom vill vara det. (Ja, alltså inte för att vara snälla mot henne, eller för att vi föräldrar känner varandra)

Så personalen som finns runt Sandra blir som vänner för henne. Det är dom enda hon träffar, förutom oss föräldrar. Och nån enstaka gång nån av våra vänner och ev. deras barn (vilket inte blir så ofta, eftersom det kräver en väldig planering och sällan funkar hela vägen).

Det gör det förstås ännu tråkigare när personal byts ut, eller försvinner ur Sandras liv. För så är det ju med personal, dom kommer inte alltid att finnas där på samma sätt som vänner oftast gör. Iaf riktiga vänner. (Inte ens släkten stannade ju kvar i Sandras liv, som jag skrev om i veckans första tema-inlägg…)

 

Nu har vi haft det otroligt bra, med väldigt lite personalbyten runt Sandra. Så hon har haft det väldigt tryggt, både i skolan, på korttids/fritids och med taxiresorna. Men all den personalen kommer ju att försvinna, helt naturligt, när Sandra slutar i skolan och på korttids. Sandras enda vänner.

Det är ju i sig inget konstigt, det är ju så det funkar. Men det blir extra kännbart för Sandra på nåt sätt, eftersom hon inte har några andra människor i sitt liv.

Hon kommer att få nya ”vänner” och bekantskaper iom nya assistenter, men för Sandra är det inte bara personal, för henne är det vänner också. Eller mest vänner, faktiskt, eftersom hon inte förstår det där med personal och att det ”bara är ett jobb” för dom.

 

Nu låter det kanske som jag är bitter eller anklagar nån, men så är det absolut inte! Det kan inte vara på nåt annat sätt, personal är personal och jag tycker inte att det ska vara nåt annat. Men för Sandra är det vänner och i hennes värld försvinner vänner när personal slutar eller när Sandra byter verksamhet. För henne är det jättetråkigt och något som hon sörjer (eller kommer sörja när det blir dags) lika mycket som när vi förlorar en betydelsefull vän.

Det gäller ju i högsta grad även hennes släkt, som har betytt väldigt mycket för henne förut. Så klart att det är en sorg för henne att dom inte finns för henne längre, även om hon inte förstår att dom inte tycker att hon är viktig nog. Det är bara morfar hon pratar om ibland, dom andra verkar hon ha förstått att dom aldrig mer kommer träffa henne.

Att ha vänner, så som man annars tänker sig vän-relationer, funkar ju inte för Sandra, och hon saknar det inte heller. Inte på det viset iaf, för hon blir ju så klart glad över att träffa någon som hon tycker om. Men hon kan inte fråga efter det, eller tala om att hon vill träffa nån. Och hon orkar inte ha för mycket kontakter. Så rubriken idag, att Sandras "vänner" inte är lika viktiga för henne som mina är för mig, betyder inte att dom inte är viktiga.

 

På korttids brukar dom boka in dom gäster som fungerar bra tillsammans, och där har Sandra iaf en vän. Ja, dom är vänner på deras vis och tycker om att vara på korttids samtidigt och göra samma saker, ungefär. Ja, lite som ”bredvid-lek” så som små barn umgås innan dom lär sig leka med varandra.

Det är mysigt att sitta bredvid varandra i tv-soffan. Bara sitta där och vara tillsammans räcker gott i deras värld, deras sätt att vara vänner på är också viktigt, på ett annat sätt.

♥ Kram ♥