Tema - Relationer - Kärleken till sitt barn

(Det går fortfarande inte att ladda in foton, vilket jag tycker är jättetråkigt. Hoppas det är nåt övergående)

När Sandra var liten, innan hon fick sin diagnos, förstod vi inte varför vissa saker var som dom var. Annorlunda på ett sätt som var svårt att beskriva. Som när vi blev osams, t.ex, Sandra och jag, vilket hände titt som tätt för vi trodde att hon var ett ovanligt trotsigt barn… Efteråt skriker ju hela mammahjärtat att man vill krama om och bli vänner igen. Prata om det som blev tokigt och säga förlåt och jag älskar dig.

Det gick inte. Vi kunde aldrig reda ut det som varit, kramas och bli sams. Då började det om igen och Sandra stretade emot och gallskrek. Idag vet jag ju orsaken, men då var det hemskt! Jag var så ledsen över att inte få hålla om henne och tala om hur mycket jag älskade henne.

Sen fick hon sin diagnos, och vi lärde oss om autism, och förstod henne bättre och bättre. Idag sitter hon ofta i mitt knä efter ett utbrott och vi bara tröstar varandra och kramas tills det känns bra igen. Och jag säger ofta till henne hur mycket jag älskar henne. Jag hoppas hon vet att jag älskar henne.

Tackolov att vi kan kramas nu! Bara vi gör det på ”Sandra-vis” så går det bra, och det är jag väldigt tacksam över. Hur det känns för Sandra egentligen, det vet jag ju inte. Kanske är det bara inlärt och inte känslomässigt, som hos mig? Men det viktiga är att vi båda gillar det och att det känns bra.

Nu när Sandra är vuxen har jag ju börjat bearbeta att hon så småningom ska klara sig utan oss. Att andra ska ta över, liksom. Det kommer säkert att bli en jobbig process, men jag tror att det kommer bli bra så småningom. Sandra kommer få det fint med fina assistenter som ser till att hon mår bra. Men det kommer vara en jättejobbig omställning.

Sandra vet förstås inget om det än, och för henne kommer det säkert att bli en jobbig period med allt nytt, men hon jämför inte med ”hur det kan vara istället” utan hon lever här och nu och accepterar oftast det som är. Sunt!

Vi har levt på Sandras villkor i 18  år, anpassat allt efter hennes mående och ork. Planerat allt utifrån Sandra för att hon ska må så bra det går i allt vi har gjort. Hela tiden, varje dag.

Så bara det kommer kännas väldigt tomt och konstigt den dagen hon flyttar. Vad är vi utan Sandra? Det kommer ju så klart också att bli bra, men det kommer att bli jobbigt innan allt funkar och innan vi har hittat tillbaks till oss själva.

Det var mitt sista bidrag i veckans tema om relationer. Vill man läsa andra bloggares fina tema-inlägg så finns dom samlade på Facebook och Twitter. Vill man läsa alla mina tema-inlägg så finns dom samlade under fliken ”Tema” här ovan. Dela gärna med er av inlägg ni gillar.

♥ Kram ♥