Lite mer semester

Idag ska vi hämta Sune, och honom längtar vi alla efter jättemycket, förstås. Undrar om han vill följa med oss hem?... Han har nämligen haft det väldigt gott hos sin extramatte :)

Rosie skrev dagbok på fb så vi kunde följa hans äventyr varje dag, med lite foton då och då. Tack, vännen, det var jätteroligt att läsa om hur ni hade det!

Sen var det fler vänner som gillade Sunes dagbok och ville att den skulle fortsätta, så nu har han en egen sida HÄR för alla intresserade.

Lite mer semester var det ja… Jo, den sista veckan var ju lite jobbig, med mycket hemlängtan och en skör Sandra. Vi fick skippa stranden, trots det härliga vädret, och koncentrera oss på att ”Sandra-anpassa” dagarna som var kvar för att försöka minska oron så gott vi kunde.

Så det blev mest promenerande av dom sista dagarna och vi tog bort så många krav vi kunde, och med krav menar jag allt som Sandra förväntas göra…

Det är svårt att förklara, men det är fullt av krav överallt, som vi andra inte lägger märke till. Att ta vattenglaset till munnen när man är törstig kan räcka för en låsning när det är skört. Sitter hon i rullstolen när vi promenerar så kan hon slappna av och behöver bara sitta där, liksom.

Men vi tog lite rast på stranden för att dricka lite och kasta stenar i vattnet, vilket inte gick utan låsningar men ändå var värt det eftersom vi tyckte det var mysigt när vi väl tagit oss förbi låsningarna.

Vi hade tänkt åka till Mijas, som är en bergsby inte alltför långt från lägenheten, men Görans knä satte tyvärr stopp för bilåkande. Vi fick vara glada att han kunde promenera lite…

Bl.a. gick vi till hamnen som ligger i närheten. Där bor det en massa katter som Sandra tycker om att titta på.

Plötsligt mötte vi ett par i 60-årsåldern, som dessutom var svenskar, upptäckte vi snart… Sandra utbrister när vi är jämsides med dom ”Han var snygg” (Med stark betoning på han) Varpå han nog blev både paff och stolt, och vände sig till sin fru och sa ”Hon tyckte jag var snygg” Hon får oss ofta att skratta iaf, den ungen :)

Ja, det var väl semestern det, i det stora hela. En mycket skön semester i våra mått mätt, och dom jobbiga dagarna har jag redan glömt.

Jeannette undrar om det är en andelslägenhet vi har, och vart den ligger. Jo, det stämmer att det är en andelslägenhet och den ligger i Puerto Banus, nån mil från Marbella.

Då var det flygresorna då. Lena F undrade om det gick bra, och det gjorde den verkligen! Dom brukar ju inte vara jätteroliga, precis… HÄR kan ni läsa om förra årets hemresa om ni vill, för att ha lite att jämföra med.

Ditresan i år gick över förväntan och vi tyckte Sandra var jätteduktig. Det blev bara lite gnäll och skrik och nästan utbrott när en liten kille började tjoa. Men med Görans tålamod så vände det och resten gick som sagt hyfsat. Allt är ju relativt… Men vi jämför ju inte med en ”vanlig” familj som reser med en 17-åring.

Jag blir lite förundrad över hur folk tänker ändå. När dom ser en vuxen som beter sig som ett litet barn, fattar dom inte att det är ett funktionshinder med i bilden då? Att dom tittar när Sandra börjar skrika kan jag förstå, men att dom stirrar och blir arga? Tror dom att det är en ”vanlig” 17-åring som är ouppfostrad eller tycker om att reta medresenärer?

Jag kan ju inte påverka folks attityd, men jag får en väldig lust att fråga vad dom är arga på, liksom. Nåja, det gick ju rätt bra ändå, och folk reaktioner får dom väl ta hand om själva, bäst dom vill.

Hemresan då, den som brukar vara värst efter veckor med andra rutiner och en hel del sköra dagar. Alltså, den var helt fantastisk! Otroligt! Jag har aldrig varit med om maken, trots att vi faktiskt har haft resor som funkar hyfsat. Hemresan går inte att beskriva, men jag är så imponerad av Sandra! Hon är så himlans duktig! För det är en prestation att fixa allt en flygresa innebär när man har autism och det är jobbigt med intryck och massa folk och oförutsedda händelser. Jag är stolt över henne!

Hon inte bara fixare resan bra, hon var så där härligt glad nästan hela tiden. Hon t.o.m. skojade med en dam framför henne så hon började skratta och tittade på Sandra med glada ögon. Och då började jag nästan gråta… Alltså vi är inte vana vid det. Folk är oftast irriterade och arga på henne, och oss…

När vi hade landat tittade Sandra ut och sa ”Kära nån vilken vinter” ♥

Nu är det dags att få lite ordning här så vi kan ge oss iväg och hämta Sunebulan sen. Jag ska passa på att duscha medan vi har lite varmvatten... Må fin-fint och trevlig helg på er!

♥ Kram ♥