Utvecklingsfas

Det har hänt fler fantastiska saker på sistone. Från att inte ätit frukost alls, när Sandra var yngre, har nu rätt anpassningar gjort att hon kan välja, inom vissa gränser, och äter ok bra på morgnarna. Hon är ingen frukostmänniska, och det är inte Göran eller jag heller, men det är ju bra att få i sig lite iallafall.

Det jag skulle komma till är att hon, häromdagen, för första gången valde olika pålägg på sina två knäckemackor!

Vi har en pärm med några bilder på olika val. Där väljer hon om hon vill ha hårt eller mjukt bröd, t.ex. och vilket pålägg hon vill ha, vi brukar ha två alternativ.

Hon väljer frukost kvällen innan, och tar då en bröd-bild och en påläggs-bild och sätter på sitt ”frukost-schema”. Vi går igenom det och den frukosten hon har valt serveras morgonen efter. Så plötsligt valde hon två pålägg!

Jag vet inte hur medvetet det var, eller om det var så att hon inte kunde välja, men jag passade förstås på att förtydliga, och frågade om hon ville ha kaviar på ena mackan och mesost på den andra. Det var hon nöjd med, och det var faktiskt coolt! Särskilt som mesost är hennes absoluta favorit, som vi bara köper ibland för att hon inte varierar om hon får det…

Dagen efter hade hon ju förstått konsekvenserna av sitt val, eftersom hon hade upplevt det. När hon väljer samma sak igen, dvs två pålägg, så var det säkert medvetet 👍

Att låta Sandra vara delaktig i sina val, i den mån hon klarar det, har gett resultat. Det märker vi även med dags-schemat, där hon väljer aktivitet ett par gånger under dagen. Sen vi började med det har hon lite lättare för att ta egna initiativ. Framstegen är den absolut största belöningen för det jobb man gör 😊

I övrigt har lugnet efter utflykten gått över för denna gång. Sandra var ganska skör igår, och alla brytningar blir svårare för henne, förstås. Det blev ett större utbrott innan lunch, men i övrigt gick det ganska bra hela dagen, med gnällröst och babbel om allt möjligt och omöjligt i en salig röra.

Ärtpåsarna är fortfarande en hit, och det gick galant även igår. Fast hon gjorde det själv den här gången, och jag stod ganska tyst. Om hon tänkte visa bilderna för mig, som dagen innan, så ville jag se om hon skulle ta initiativet själv. Men inte den här gången.

Det är omöjligt att hålla det tempo som Sandra behöver när det bara är Göran och jag som jobbar. Hon blir fort uttråkad nu.

Jag har tydligen kommit igång lite med skrivandet i alla fall, vi får väl se hur länge det håller i sig. Jag ställer inga krav på mig själv att leverera längre, men försöker få ihop nåt ändå. Jag är glad att jag har lite läsare och nu avslutar jag med att önska er en fin vecka.

.