Individuella nivåer

När jag skriver om situationer, problem och lösningar, så försöker jag skriva lite neutralt, men ändå med dom erfarenheter jag har. Jag tänker att det kanske kan hjälpa andra på nåt sätt. Dels är det oftast skönt att bara veta att man inte är ensam, att känslor och reaktioner är normala och okay, och att det faktiskt finns lösningar på dom flesta problem. Och dels kanske man kan få lite tips av att läsa om andras lösningar.

Om man vill ha tips måste man alltid tänka utefter den individ det gäller. Jag kan inte beskriva exakt hur just vi måste gå tillväga varje gång, för det blir en väldigt invecklad och svårläst text då, men jag försöker beskriva grunderna lite. Sen får man omvandla det så det passar individen i fråga. För det finns ofta samma problem, men sällan samma lösning.

Jag brukar ta till mig tips och idéer, och olika arbetssätt, men det är aldrig något som fungerar rakt av. Lite från en metod och lite från en annan, sen modellerar jag det så det blir individanpassat för just Sandra. För alla individer är egna individer och behöver egna lösningar och egna anpassningar. Därför är det ingen idé att jämföra diagnoser och behov av hjälp.

Så klart att personer som klarar sig mer själva inte har lika stort behov av hjälp, det är inte det jag menar. Men alla som har behov av hjälp har behov av hjälp, och då måste man hitta rätt hjälp, oavsett vilken hjälp andra behöver eller inte behöver.

Att först och främst erkänna behoven är ju ett steg i rätt riktning, tycker jag. Det hjälper inte Sandra om jag blundar för hennes svårigheter och det är inte nedvärderande att erkänna dom. Det är en förutsättning för att kunna individanpassa och lyfta henne!

Steg två är ju att tro på henne. Även om man är medveten om begränsningarna (vilket är viktigt för att inte ställa för höga krav) så lyfter vi henne mest om vi tror att hon kan lära sig.

Det är en svår balansgång att ställa lagom krav. Vi ser ofta (jämt?) på Sandra att hon växer och blir gladare om hon får på gränsen till för svåra utmaningar, men dom får absolut inte vara så svåra att hon inte klarar dom. Då är det faktiskt bättre att dom är för lätta, så hon får känna att hon kan.

Men när hon känner att vi litar på henne, och hon får en utmaning som är ganska svår, så klarar hon den oftast. Om hon mår bra, förstås. Hur resultatet av uppgiften blir spelar mindre roll, så länge Sandra är stolt över det hon klarar. Det gör att hon utvecklas.

Så när jag t.ex. skriver att Sandra har dammsugit, så betyder det så klart inte att hon har städat åt oss här hemma. Det betyder att hon har fått dammsuga på sina villkor, och själv tycker att hon har klarat det. Sen får vi andra dammsuga ordentligt en annan gång, så det blir rent.

Det finns ju ett trick som jag har skrivit om tidigare, att hälla ut lite gryn som syns på golvet för att personen i fråga ska se vart det ska dammsugas. Men det kräver ju ändå att man klarar att vinkla munstycket så man inte bara puttar in alla gryn mot listerna… Det är nog lite överkurs, men att lära sig dammsuga (köra runt med dammsugaren på golvet) fixar hon säkert om vi får fram motivationen ordentligt.

Sandra förstår inte syftet med saker vi gör, men hon kan lära sig göra en hel del om det är rätt anpassat. Så vårt största jobb är att hitta ett sätt så hon förstår vad hon ska göra. Det är inte alltid så lätt att tydliggöra och hitta rätt nivå. Det är så klart individuellt men jag tror att dom flesta kan delta lite efter egen förmåga om man hittar rätt nivå.

Man måste tänka vad syftet ska vara. För oss är alltid syftet att stärka Sandra, och att hon själv ska känna sig stolt över det hon gör. För oss är aldrig resultatet viktigt så länge Sandra är nöjd. För individen kan stärkas om man ställer lagom krav och anpassar uppgiften. En person kanske blir jättestolt av att bara få hålla i en egen dammsugare medan någon annan dammsuger. Eller att få känna och smaka på chokladsmeten medan någon annan rullar chokladbollar. Så individen känner sig delaktig, och man kan säga att hen har bakat.

Det innebär alltid merjobb att anpassa rätt, men som assistent eller personal är det vårt jobb att se till individens bästa och utgå från förmågorna som finns.

Sandra kan duka också. Om vi först ställer fram det som ska användas. Hon har lärt sig att duka fram tallrikar, bestick och glas, om vi har ställt rätt antal på bänken åt henne. Och om hon står på rätt sida av bordet, annars dukar hon uppochner. Jag är inte säker, men jag tror minsann hon t.o.m. vet vilken sida gaffeln respektive kniven ska ligga på, för det brukar nästan alltid bli rätt. Det kan inte ens hennes pappa… 😉

Att Sandra lär sig saker utantill betyder inte att hon kan eller förstår, men omgivningen luras lätt av det. Det är ju inte så himla bra eftersom det är så lätt att ställa för höga krav på det viset. Hon har ett väldigt bra ordförråd också, och säger ofta saker på rätt ställe, och då är det förstås lätt att tro att hon förstår. Om hon har förstått eller inte, vet inte ens vi alla gånger. Men det händer att vi i efterhand inser att hon inte har förstått när vi har trott det.

Att hon har vissa uttryck för sig, och att dom oftast hamnar i rätt sammanhang, beror ju på att hon förknippar uttrycket andra använder i en viss situation med situationen… Sen har hon oftast ingen aning om vad det betyder.

Så det är inte så lätt alla gånger att lägga ribban på rätt nivå. Vi vet faktiskt inte hur mycket hon förstår, för hon kan inte säga till om hon inte gör det. Men en sak är säker, om Sandra blir arg över något som vi har förberett henne på, så beror det nästan alltid på att hon inte har förstått utan förväntar sig nåt annat än det vi menat. Då får man ju inte säga ”Jag sa ju det” utan då måste man snabbt ta fram reservplanen. Möta henne och om det går får man försöka förklara för henne så hon förstår. Men skadan är i regel redan skedd, så det viktigaste är ju att man tar till sig det och försöker vara tydligare när man förklarar nästa gång.

Vi använder nästan alltid schemabilder eller seriesamtal när vi ska förklara något för Sandra. Hon förstår bättre om vi använder korta enkla meningar ihop med bilder.

För inte så länge sen så ändrade jag i schemat för att vi hade lite tidsbrist på eftermiddagen. När Sandra ska på biltur så brukar vi åka efter maten, men den här gången skulle vi åka före maten. Jag tänkte inte på att vanan är viktigare än det jag säger. Jag var tydlig (tyckte jag) när jag satte timstocken (tidshjälpmedel).

”När timstocken piper - kissa, tvätta händerna, sen biltur”

När timstocken pep gick Sandra på toa som vanligt och satte sig sen vid matbordet. För så brukar det vara. Jag hade inte varit tillräckligt tydlig så hon hade inte förstått ändringen. Det är alltid vi runt Sandra som måste ansvara för sånt, Sandra gör alltid så gott hon kan. Jag lärde mig att det hade varit tydligare för henne med ett seriesamtal, och inte bara verbal instruktion.

Bilderna och citaten kommer från min fotosida Amatörfotografen på fb.

Må finemang.

.