Det där
att föra över samma kunskaper i nya situationer, när man har autism, det är ingen
självklarhet på nåt sätt, och bra att ha i bakhuvudet. Igår blev vi lite
påminda om det, kan man säga. Det är så spännande, tycker jag, för man lär sig
hela tiden J
Jag hade
förberett dagen noga, och lagt fram allt till kommande sockerkaksbak. Allt som
gick att fixa i förväg var klart och jag berättade för Jane hur vi brukar göra,
vilka saker Sandra brukar klara och vilken hjälp hon behöver i alla moment.
Inga
konstigheter, egentligen, men jag glömde en sak. För Sandra var det en helt ny
situation och det spelade ingen roll att hon har bakat med mig i vårt kök
massor med gånger, för Jane var ”fel” i just den situationen. (Alla förstår väl
att det inte är fel på Jane ett dugg, men det blev fel person på fel plats, så
som små barn kan reagera när dom träffar dagisfröken i affären)
Plötsligt
fixade inte Sandra det som hon brukar fixa. Trots all förberedelse och trots
att Jane gjorde som jag brukar göra. Ja, i stort sett, Jane är ju Jane och jag
är ju jag, så exakt lika kan det förstås inte bli. Och ska inte bli heller.
Sandra
brukar klara ganska bra att olika personer gör saker på olika sätt, och det är
ju en himmelens tur det, eftersom det alltid kommer att finnas flera olika
personer i Sandras liv framöver. Men kanske förberedde jag för mycket? Kanske
hade det funkat bättre om dom hade fått göra det på sitt vis utan min
inblandning? Inget som vi vet, men en nyttig tanke.
Jag tror
att det var miljön som störde. Att dom bakade här hemma där det alltid har
varit jag som har bakat med Sandra varje gång. För hemma hos Jane har dom
bakat, på sitt sätt i en annan miljö, och det har gått bra.
Spännande
lärdomar är det hursomhelst, och sånt ser jag mest som positivt. Hur ska man
annars lära sig och utvecklas? Men nu blev det inte på nåt sätt katastrof,
Sandra låste sig och blev stressad, men sa själv att jag skulle komma. Det var
ju bra, att hon själv hade en lösning och att hon klarade att jag ”la mig i”
för det är inte heller några självklarheter.
Nästa gång
dom bakar är dom troligtvis på korttids, eftersom det är där den dagliga
verksamheten snart ska dra igång. Då är jag säker på att det kommer gå bra, om
bara Sandra har rätt ork och humör för bakning. För då blir hela situationen ny, även om Jane
är ”gammal” och van, och lokalerna välkända för Sandra.
Sandras
låsning, igår, försvann ganska fort och hon var nöjd med sin bakinsats och
smeten var god, så själva bakningen blev jättebra. Inga utbrott och en nöjd
tjej, samtidigt som vi lärde oss en del av det.
På
eftermiddagen smakade vi på en god citronkaka och hela dagen var en bra dag.
Sandra är pigg igen, och skörheten beror ju på att dagarna är för
ostrukturerade. Lite mer ork har hon och det gör att hon klarar lite mer än hon
gjorde förut. Kvällen gick bra och damen var fortsatt nöjd.
Jag önskar
er en fin lördag!
.
1 kommentar:
Intressant inlägg med intressanta reflektioner! Hög igenkänning här, men med en viss skillnad - Turbo är inte så villig att göra en viss sak i en annan miljö eller med annan person än han är van vid.
Men man lär så länge man lever. :)
Kramar om massor av saknad <3
//Bellan
Skicka en kommentar