Det finns en orsak. Alltid.

Jag vill länka till ett mycket bra inlägg som Bellan skrivit – HÄR Läs och sprid! (Förresten får ni gärna hjälpa mig att sprida min blogg med, när ni ändå håller på)

Det där att det alltid finns en orsak har jag tagit upp för länge sen. Det var inte alla som höll med mig, men jag tror faktiskt att det alltid finns en orsak. Det betyder ju inte att det finns lösningar till allt… Men innan man kan lösa ett problem så måste man hitta orsaken.

Ett utbrott har en orsak. Alltid. (Ja, jag hävdar det, fortfarande) Och det hjälper inte att ”brottas med utbrotten” eller ”bli arg på ett beteende” utan man måste leta efter orsaken till utbrottet och åtgärda det. Oftast med anpassning. Orsaken är grunden och själva utbrottet är reaktionen på orsaken.

Sen kan ju orsaken vara trötthet eller allmän svacka, som inte går att åtgärda så mycket. Men en orsak är det ju hursomhelst.

För länge sen, när Sandra började åka taxi till skolan, så hade hon utbrott varje morgon. Vi letade orsaker ganska länge, för Sandra kunde (och kan inte än i dag) berätta vad som var fel. Varje morgon var en kamp och vi började fundera på om det var värt det eller om hon skulle vara hemma från skolan vissa dagar.

Sen började vi upptäcka en viss oro över vilken chaufför det skulle komma, och vilken bil det skulle vara. Vi anade att det var där skon klämde och började leta lösningar. Tillslut fick Sandra en och samma chaufför, som hon behöll skoltiden ut. Utbrotten på morgnarna försvann samma dag som vi kunde sätta upp en bild på bilen och försäkra Sandra om att det var samma chaufför hela tiden.

Jag kom att tänka på när Sandra just hade fått sin diagnos och vi inte hade hunnit bli så kaxiga. Läraren i den första, inte anpassade, skolan bad mig presentera Sandra på ett föräldramöte, eftersom hon var ny. Ja, Sandra var ny, alltså.

Jag förstod inte vad läraren var ute efter, utan tog förgivet att det var en vanlig presentation hon menade. Så jag presenterade oss så som man gör när man är ny. Inga konstigheter med det.

Men läraren var inte riktigt nöjd utan la till ”Så om barnen kommer hem och säger att Sandra skriker mycket så beror det på att hon har autism”

Eh… Det var ju synd att jag inte hade hunnit bli så kaxig då, för jag blev bara paff och fick inte ur mig nånting.

Sandra skriker inte för att hon har autism! Hon skriker (får utbrott) när verksamheten inte är anpassad så hon mår bra! Så om barnen kom hem och sa att Sandra skrek hela tiden så berodde det faktiskt på att lärarna hade misslyckats med anpassningen!

När vi bytte skola, till en skola som anpassade sig efter varje elev (inte tvärtom…) och med inriktning mot autism, så skrek inte Sandra längre. Ingen annan elev heller i den skolan, trots att alla hade autism.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det är jobbigare att inte anpassa! För alla.

.