söndag 19 januari 2014

Lägesrapport

Som ni vet så är Göran inte hemma vilket gör att jag inte riktigt hinner blogga. Men idag vaknade jag i ottan så jag tänkte försöka få ihop nåt.


Sandra mår bra och allt funkar fint även om det är intensivt. Jag mår bra jag med, och lever fortfarande på goda minnen från när härliga gänget var här. Det är inte klokt vad energi man får av att träffa fina vänner som man känner sån samhörighet med. Vi har ju så mycket gemensamt, och en hel massa erfarenheter att dela med oss av blandat med skratt och allvar. Vi är nog lite beroende av varandra, helt enkelt och det enda trista är ju att vi bor för långt ifrån varandra för att kunna träffas oftare.

Nåja, i fredags fick jag ju en dag för mig själv medan Sandra var hos Jane. Jag gjorde bara det nödvändigaste och njöt mest av ensamheten.

När vi vaknade i fredags morse hade vi 15 grader inne, så förutom att njuta ledigt så höll jag kaminen igång och satte på tillskottsvärmen, så lagom till Sandra kom hem började det kännas ganska skönt här, med iaf 18 grader.


Det var en arg tjej som kom hem på eftermiddagen och utbrottet började redan innan hon kom ur bilen. Det tog en bra stund innan hon lugnade sig så jag kunde närma mig, för i utbrott är det bäst att hålla sig undan.

Inte för att hon gör illa nån, utan för att hon inte lugnar sig om man är för nära. När det väl har gått över så går det bra, och då vill hon oftast sitta i knät en stund och få tröst.


Jag tror att damen längtar efter sin pappa, för hon hade pratat mycket om både honom och Marbella under dagen, och sen svämmade väl känslorna över när hon fick syn på mig. Hon skrek ”Håll käften dumma morsan, jag vill åka till Marbella och tjafsa med min pappa” ♥

Lite så har det varit till och från. Det går bra det mesta, men Sandra kommer på det ibland och då blir saknaden för stor. Vi har räknat dagarna på schemat lite då och då när Sandra har behövt det och det är en hel del prat om allt hon förknippar med våra årliga Marbella-resor. Hon har dock inte frågat varför hon inte följde med den här gången.

Göran kommer ju hem imorgon kväll, när Sandra är på korttids, men till Sandra har vi sagt att han kommer hem på onsdag, för annars lär hon inte fixa korttids i veckan som kommer.

Igår kom vi ut en stund och det var skönt. Man vet ju aldrig hur långt man kommer och det brukar vara jobbigt för Sandra att gå ut på vintern. Jag kände mig väl inte helt uppladdad för ett utbrott med massa varma kläder som ska på och av och snö och halka och hejåhå, men det gick jättebra J


Sune däremot undrade mest om vi inte skulle ta och gå in igen…


Idag kommer Jane hit så jag hinner packa korttidsväskan, duscha och plocka med lite sånt som är svårt att hinna när man är själv.

Imorrn ska jag på röntgen och eftersom jag inte har nån bil så har Jane erbjudit sig att låna hennes medan Sandra och hon är här. När jag är klar med mitt är det nog lagom för dom att åka till korttids, gissar jag. Ja, sen kommer ju Göran och så småningom blir det nog sig likt här, och ordning på bloggandet igen.


Må gott!

.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är ju sunt egentligen tycker jag, att hon längtar efter sin pappa.

Jag har ju en madame i vår famij som längtar efter sin bror. Det tycker jag också är en skön känsla.

Sen är det ju inte världens enklaste med utbrott förståss. Det vet jag mycket väl... Känner igen att man inte kan gå för nära utan måste vänta ut på håll liksom. Och sen kommer gråt och kram.

Och här får du en kram!

Bellan sa...

Vad skönt att det är hyfsat lugnt nu när du är ensam med Sandra. Det underlättar ju en hel del!

Jag visade teckningarna, som Sandra gjort om Görans resa, för Turbo och han fick en del reflektioner! När Sandra sitter i rullstol på Arlanda, har det hänt att det larmar i säkerhetskontrollen då? Hur tar hon det om hon behöver bli kollad? Är det något ni förbereder henne på för säkerhetsskull ifall det skulle inträffa?

Lycka till på röntgen i morgon! Hoppas allt går bra!

Saknakramar i massor till dig Nina <3
//Bellan