Som ni vet
så är Göran inte hemma vilket gör att jag inte riktigt hinner blogga. Men idag
vaknade jag i ottan så jag tänkte försöka få ihop nåt.
Sandra mår
bra och allt funkar fint även om det är intensivt. Jag mår bra jag med, och
lever fortfarande på goda minnen från när härliga gänget var här. Det är inte
klokt vad energi man får av att träffa fina vänner som man känner sån
samhörighet med. Vi har ju så mycket gemensamt, och en hel massa erfarenheter
att dela med oss av blandat med skratt och allvar. Vi är nog lite beroende av
varandra, helt enkelt och det enda trista är ju att vi bor för långt ifrån
varandra för att kunna träffas oftare.
Nåja, i
fredags fick jag ju en dag för mig själv medan Sandra var hos Jane. Jag gjorde
bara det nödvändigaste och njöt mest av ensamheten.
När vi
vaknade i fredags morse hade vi 15 grader inne, så förutom att njuta ledigt så
höll jag kaminen igång och satte på tillskottsvärmen, så lagom till Sandra kom
hem började det kännas ganska skönt här, med iaf 18 grader.
Det var en
arg tjej som kom hem på eftermiddagen och utbrottet började redan innan hon kom
ur bilen. Det tog en bra stund innan hon lugnade sig så jag kunde närma mig,
för i utbrott är det bäst att hålla sig undan.
Inte för
att hon gör illa nån, utan för att hon inte lugnar sig om man är för nära. När
det väl har gått över så går det bra, och då vill hon oftast sitta i knät en
stund och få tröst.
Jag tror
att damen längtar efter sin pappa, för hon hade pratat mycket om både honom och
Marbella under dagen, och sen svämmade väl känslorna över när hon fick syn på
mig. Hon skrek ”Håll käften dumma morsan, jag vill åka till Marbella och tjafsa
med min pappa” ♥
Lite så
har det varit till och från. Det går bra det mesta, men Sandra kommer på det
ibland och då blir saknaden för stor. Vi har räknat dagarna på schemat lite då
och då när Sandra har behövt det och det är en hel del prat om allt hon
förknippar med våra årliga Marbella-resor. Hon har dock inte frågat varför hon
inte följde med den här gången.
Göran
kommer ju hem imorgon kväll, när Sandra är på korttids, men till Sandra har
vi sagt att han kommer hem på onsdag, för annars lär hon inte fixa korttids i
veckan som kommer.
Igår kom
vi ut en stund och det var skönt. Man vet ju aldrig hur långt man kommer och
det brukar vara jobbigt för Sandra att gå ut på vintern. Jag kände mig väl inte
helt uppladdad för ett utbrott med massa varma kläder som ska på och av och snö
och halka och hejåhå, men det gick jättebra J
Sune
däremot undrade mest om vi inte skulle ta och gå in igen…
Idag
kommer Jane hit så jag hinner packa korttidsväskan, duscha och plocka med lite
sånt som är svårt att hinna när man är själv.
Imorrn ska
jag på röntgen och eftersom jag inte har nån bil så har Jane erbjudit sig att
låna hennes medan Sandra och hon är här. När jag är klar med mitt är det nog
lagom för dom att åka till korttids, gissar jag. Ja, sen kommer ju Göran och så
småningom blir det nog sig likt här, och ordning på bloggandet igen.
Må gott!
.
2 kommentarer:
Det är ju sunt egentligen tycker jag, att hon längtar efter sin pappa.
Jag har ju en madame i vår famij som längtar efter sin bror. Det tycker jag också är en skön känsla.
Sen är det ju inte världens enklaste med utbrott förståss. Det vet jag mycket väl... Känner igen att man inte kan gå för nära utan måste vänta ut på håll liksom. Och sen kommer gråt och kram.
Och här får du en kram!
Vad skönt att det är hyfsat lugnt nu när du är ensam med Sandra. Det underlättar ju en hel del!
Jag visade teckningarna, som Sandra gjort om Görans resa, för Turbo och han fick en del reflektioner! När Sandra sitter i rullstol på Arlanda, har det hänt att det larmar i säkerhetskontrollen då? Hur tar hon det om hon behöver bli kollad? Är det något ni förbereder henne på för säkerhetsskull ifall det skulle inträffa?
Lycka till på röntgen i morgon! Hoppas allt går bra!
Saknakramar i massor till dig Nina <3
//Bellan
Skicka en kommentar