Om varför jag inte bara kan åka på möte

Det behöver för all del inte vara möten just. Det kan vara vilka ärenden som helst. Tandläkaren, veckohandling, köpa födelsedagspresenter till Sandra, besöka ett boende, eller vadsomhelst som gör att någon av oss måste lämna hemmet. Men jag skriver möte, för det blir enklast så och det var inte länge sedan som chefen på boendet vi sa ifrån hade lite åsikter om det där med möte.

Det är oftast jag som åker iväg på ärenden, eftersom Göran mår sämre rent fysiskt. Möten runt Sandra är det jag som har hållit i hela tiden, eftersom jag är mest insatt i sånt. Så när jag ska iväg då, så krävs det ju en del planering.

Först och främst kolla ut en dag som helst stämmer med vårat schema, så vi slipper ändra i det för mycket. Ibland, när det handlar om en enstaka dag, så behöver jag bara kontakta assistansbolaget så byter dom dagar åt oss. Men blir det fler dagar i sträck så är det enklast om vi slipper byta eftersom det påverkar kommande vecka, som påverkar kommande vecka… Då blir det för många byten så det har vi lyckats undvika hittills. Ja, det är väl en av orsakerna till att jag sköt upp senaste mötet som jag skulle haft på boendet.

Den dagen dom föreslog hade dessutom Sandra en frissatid, och den måste jag följa med på. Sen klarar inte hon några fler stora förändringar på samma vecka. Så det var nästa orsak som gjorde att jag var tvungen att skjuta på mötet.

Veckan efter hade Göran en tandläkartid och då gick det inte heller att planera in några dagar i husvagnen med Sandra, eftersom det kräver en del planeringar i sig. Alltså kunde jag inte komma ifrån förrän två veckor efter det förslag chefen gav. (Å andra sidan hade dom ju haft ett halvår på sig att ha möte innan dess, så det var redan lite försent i alla fall).

Det om det. I övrigt då så brukar vi försöka planera in så jag hinner vara lite ledig också, i samband med ärenden som ska göras. När vi ändå planerar in en husvagnsvistelse för Sandra, liksom. Men är det bara ett snabbt ärende (mellan morgonrutiner och lunch, eller mellan lunch och toa-/badrutiner) så är det relativt enkelt att smita iväg. Vi får bara planera enklare lunch och förbereda allt ordentligt. Sen kan Sandra vara ute eller i källaren med Göran medan jag är iväg. Ja, eftersom han inte kan gå i trapporna och inte kommer upp på husets övriga våningsplan.

Men det tar också en hel del energi av Sandra att ta sig ner i källaren, eller ut. Sådana dagar planerar vi så Sandra kan vara kvar i källaren tills det är dags för toa/bad, för att hon ska slippa ta sig upp och ner en gång extra. Så även det kräver ju planering och förberedelser.

Tar ärendena längre tid, så jag inte kan vara hemma när det är morgonrutiner, lunch, toa/bad eller kvällsrutiner, så måste vi planera lite mer. Då måste Göran ha Sandra i husvagnen, så han kan sköta alla rutiner utan trappor. Och ska Sandra ändå till husvagnen, så försöker vi passa på att planera in lite ledigt för min del.

Först måste Göran till husvagnen och förbereda, så då skjutsar Sandra och jag dit honom. Han förbereder det som går att förbereda, för att det ska flyta på så bra som möjligt sen när Sandra är där.

Hemma förbereder jag Sandra så sent som möjligt, så glädjen över att åka till husvagnen inte hinner slå över i förväntan som leder till stress, som leder till låsningar, som leder till utbrott…

Dagen innan får hon i regel reda på det, eftersom vi då måste hoppa över toa/dusch-rutinen och flytta den till morgonen innan vi åker till husvagnen. För att hon ska klara sig lite längre när hon är där. Det är en procedur, nämligen, och den vill jag inte gå in så mycket på. Men Sandra behöver ett badkar, och det finns ju inte på en camping. Toa- och duschrutinen sker på handikapptoaletten och tvättar sig gör Sandra i en barnpool innan hon sen duschar. Alternativt att jag hämtar henne så hon får gå på toa och bada hemma, och sen kör tillbaks henne igen. Hursomhelst, ingenting är ”bara” och precis allt kräver planering och anpassning.

Men efter toa/bad hemma på morgonen då, för att återgå till det, så kör jag Sandra till husvagnen, och sen hämtar jag henne några dagar senare. (Om jag inte behöver hämta henne för dusch där emellan). Efter det behöver Göran lite vila, och har en hel del att återställa i husvagnen innan Sandra och jag hämtar honom.

Så ”ett litet möte” behöver planeras noga i förväg och det är många detaljer att tänka på för att allt ska flyta. Sen händer det ju att livets vanliga händelser stökar till det i våra planer så vi får ändra lite. Som för några veckor sen, när Sandra och Göran var i husvagnen och tvättmaskinen gick sönder.

Det var bara för mig att åka och hämta Göran och Sandra, och den lite större bilen, sen åka och köpa ny tvättmaskin, hem och få Sandra sysselsatt med film och klipp-tidningar, hjälpas åt och installera tvättmaskinen, åka tillbaks till husvagnen och lämna Sandra och Göran, byta bil och hem igen. Det är tur att Sandra gillar att åka bil och vi är tacksamma att hon hittills har klarat alla ändringar utan att bli ”trött-sjuk” för även roligheter tar energi av henne.

Anledningen till att jag hämtar och lämnar både Göran och Sandra är att Görans syn och känsel påverkades efter olyckan, så han har svårt att köra bil. Det går vissa dagar och kortare sträckor i låg hastighet, men inte till och från husvagnen som tar drygt en halvtimma enkel resa på en 100-väg.

Inte för att jag är den bästa bilföraren heller alla gånger. Det har hänt att jag tappat orienteringen helt, och glömt vart jag är eller vart jag ska, och är jag stressad så blir jag okoncentrerad. Men det är som det är. Synen och känseln funkar i alla fall.

Jag är så tacksam över att Göran försöker klara av att veckohandla medan han är själv i husvagnen, så jag bara kan köra hem varorna sen. Han kämpar på, och det är nog många som inte skulle klara att veckohandla i hans tillstånd, än mindre ta hand om Sandra i husvagnen med allt vad det innebär. Jag är så tacksam över att vi är ett team som fixar alla motgångar tillsammans och hjälper varandra att klara vardagen 💕

.