söndag 12 september 2010

Ibland står jag inte ut

Jag undrar vad alla experter skulle göra? Jag undrar hur ”supernanny” skulle lösa tjafsandet. Dom som säger ”Det är bara att…” har aldrig upplevt Sandras tjafsande och jag undrar om nån skulle orka…

“Walk one day in my shoes”

Det är så man bara vill ge upp. Skita i allt och bara rymma hemifrån. Jösses så maktlös man kan känna sig när det bara låser sig och man liksom inte kommer vidare. Det blir bara tjafs, tjafs och åter tjafs. Det är inte Sandras fel och jag är för trött. Dåligt samvete är bara förnamnet. Var hämtar man kraft?


Det finns ett par saker som jag, av hänsyn till Sandra, inte har skrivit så mycket om. Det tänker jag inte göra heller, men det är dom sakerna som tär mest. Det som är det svåraste och jobbigaste i vår familj. Det handlar om toalett och medicinrutiner. Medicin får Sandra för att magen ska fungera och får hon inte den så blir hon sjuk. Hon har legat på sjukhus p.g.a. det ett par gånger.

Det är mycket runt den här medicinen och det är en väldig procedur varje dag. Oftast går det ganska bra, ändå, även om det aldrig kommer att vara enkelt så länge den behövs. Men när ungen vägrar? Vad gör man? Det går ju inte! Men det måste gå… Hon måste ha medicinen men jag vet inte hur. Hejåhå, säger jag bara! Tålamod går det åt och Sandra har ju jobbigast av oss. Hur står HON ut när inte jag gör det?

Tack och lov att vi är två som kan hjälpas åt, för all pedagogik i hela världen liksom är som bortblåst när tålamodet är slut. Då är det så bra med nya krafter som kan ta över ett tag. Tillsammans fixar vi det. Varje dag, trots att man inte tror att det ska gå. På nåt märkligt sätt så går det ändå, tillslut.

Ja, sen går ju tjafsandet över och glöms bort. Allt är frid och fröjd igen :) Men just i det jobbiga, då vet jag inte vad jag ska göra, då är jag bara maktlös. Och det får jag aldrig fram om jag inte skriver i stunden. För efteråt, när allt är bra igen, så är det liksom bara bra, och tur är väl det!


Pernilla undrade vad det är som gör att Sandra kräks vid förkylning. Ja, jag vet ju inte säkert, men Sandra är väldigt känslig och kräks väldigt lätt. Av trötthet, av feber och troligtvis också av att det är slemmigt när hon är förkyld. Ibland får hon ju bara kräkattacker, det vi kallar för tröttsjuka. Då har det varit för mycket intryck på för kort tid, så det liksom blir överbelastat på nåt sätt. Då sover och kräks hon i nåt dygn men har inga andra symptom.

Mia undrade om det funkar att ge Sandra vatten mellan kräkattackerna. Nej, jag tror inte det. Hon har fått vatten ibland, när attackerna har varat länge så hon har behövt vätska. Då blir det först ett fasligt tjafsande innan hon tar glaset och sen kommer det upp direkt igen. Då blir det inte en lugn stund för nån av oss… ;) Men så gör vi förstås om vi måste få i henne vätska.

Nu är det iaf lugnt här igen. Sandra ser film och vilar i soffan, Göran håller på att bli förkyld och har lagt sig och jag ska snart börja packa, för jag räknar med att kunna åka imorgon. Det ska bli jättekul!

Vi får väl se om jag hinner med nåt mer inlägg innan dess, annars återkommer jag när jag är hemma igen. Innan jag kan åka måste jag hinna med att fixa medicinproceduren i morgon bitti, så Göran slipper ta den konflikten sen när han kommer ha att göra ändå.

Fortsatt fin dag!
Kram!

10 kommentarer:

Patricia sa...

Jag har sagt det förut, och säger det igen... JAG BEUNDRAR ER!!!!

Jag har inte speciellt bra tålamod, och jag beundrar att ni fixar de där tillfällena när det låser sig för Sandra och det blir super-tjaffs och allt annat.
En stor eloge och miljoner beundrar-kramar till er båda, för ni är ju två om det här, även om det är dig vi känner närmast... =)

Och det är väl tur att vi glömmer det jobbiga lättare än det positiva, att vi kan lägga negativa saker bakom oss och glädjas åt det positiva när det kommer tillbaks... =)

Hoppas det är över för den här gången och att Sandra mår bättre i morron, och att Göran inte blir sämre.

Ha det så jättekul på din lilla tripp, det är du värd!
Kram kram kram
Patricia

Linn sa...

Intressant blogg, både autism och katter :-)Mitt första besök på bloggen men säkert inte sista

Mia sa...

Jag har känt likadant idag. Typ: Nu ger jag upp!!!
Det är så förbannat jobbigt ibland. Men det måste vi få säga! Eller hur?
Skickar styrkekramar. Och det är befriande att höra att man inte är ensam, att fler tycker det är jobbig.

Pernilla sa...

Ja inte kan man säga "jag förstår" för det gör man ju inte när man aldrig har upplevt en sak. Men jag kan gissa mig till att det är kämpigt mellan varven. Sedan har ni en massa ljusa stunder också. Det kunde ha varit så där varje dag år ut och år in också. Så olika från individ till individ. Hoppas du får en trevlig resa :)

Mib sa...

Ja jag håller med Mia här ovan! Och så Patricia också; jag beundrar er!
Stor bamsekram! från Mib.
Och hoppas du får en bra resa!

Bellan sa...

Vilket fantastiskt jobb ni gör med Sandra. Och jag har full förståelse för att ert tålamod tar slut ibland, vet ju liiite hur det kan vara.
Men så skönt att ni kan hjälpas åt, det är nog räddningen precis som för oss.

Hoppas du kommer iväg på en trevlig resa nu. Och att inte Göran blir för dålig.

Många kramar till er alla! //Bellan

Photo by Maria sa...

Jag säger som Patricia.. Jag beundrar er med.. Tålamod är något som kan vara svårt men jag tcker du löser det för det mesta.. Ibland tryter det men hade det inte gjort det så hade jag undrat vad du är gjord av..

Nu hoppas jag att det blir en bra natt och att Göran håller sig på benen.. Vi ses i morron.. I hope..

Kram Mia

Pernilla Be sa...

Jag förstår precis hur du känner dig, jag känner så ofta också. T brukar säga "mamma" 100 gg/tim ungefär när vi är hemma ihop. Med olika tonfall, undrande, uppfodrande, kolla här, vad gör du nu osv. Hela tiden vill hon bli bekräftad. Hon är som en treåring vad det gäller att bli bekräftad och nu efter elva år börjar jag bli helt slut. Jag vill inte skrika "håll tyst och sluta tjata" men det är så jag känner. Jag provar att teckna "slut" och hyssja istället, och det kan funka en stund.

Saken blir ju inte bättre av att hon inte har någon tidsuppfattning så hon kan börja kl 6 på morgonen och tjata om något som händer först på kvällen. Vi försöker förklara med schema, skriva klockslag på lappar och visa digitalklockan. Det hjälper en kort stund, men rätt snart börjar hon tjata igen.

Eller som när hon frågar om något och jag förklarar/svarar och hon sen säger "va?" 20 gg i rad. Ibland upprepar jag samma sak lika många gånger, ibland försöker jag formulera om mig men ofta slutar det med att jag bara vill skrika "håll tyst".

Att ha semester ihop med henne fyra veckor i rad är en påfrestning kan jag säga. Ibland är en helg alldeles tillräckligt för att jag nästan ska bryta ihop. Samtidigt är känslan så tudelad eftersom jag vill att hon ska prata och eftersom hennes ordförråd är begränsat så upprepar hon sig istället. Hon gör så gott hon kan, och jag gör så gott jag kan.

För mig är det därför viktigt att jobba och få tänka på helt andra saker och träna regelbundet för att få frustrationen ur kroppen.

kram//pernilla

Maritha sa...

Åh jag beundrar ert tålamod och håller med alla som skrivit här ovan!!!!!!!

Hoppas du har det härligt på din ledighet med vännerna!

Kram Maritha

Anonym sa...

Skönt att få skriva av sig i bland. Ja jag fattar inte heller hur ni orkar, men man är ju tvungen. Skönt att du fick komma hemifrån lite och ha lite trevligt...Det är du värd Nina !!! Kram Annika