lördag 18 september 2010

Maktlös och ledsen

Nu kommer ett inlägg som inte är så kul, men som jag måste få ut. Bara måste. Jag fixar inte det här längre, det går bara inte. Jag känner mig som världens sämsta mamma när det blir så här. Klarar inte att ta hand om mitt egna barn, liksom…

Jag vill inte gå in så mycket på det, för Sandras skull, men det är något vi måste igenom varje dag. Ibland funkar det ganska bra i långa perioder, men så kommer det såna här perioder då det inte funkar alls. Man blir så maktlös och hittar inga alternativ. Vi bara måste igenom det och det går inte… Jo, tillslut, men det är definitivt inte bra för nån, allra minst för Sandra.

Anledningen till att det inte funkar är ju att hon känner rädsla och oro, så det är ju jobbigast för henne, lilla gumman! Och jag kan inte hjälpa henne… Jag tappar tålamodet och blir arg istället :( Snart kollapsar man väl, eller nåt. Undrar om nån sopar upp resterna då?

Alternativen som vi har att välja på, förutom det sätt vi gör, och som inte går, är:
Använda våld
Söva henne varje dag
Skita i alltihop (då hamnar hon på sjukhus varje vecka)
Jag hamnar på sjukhus
Hon får bo på institution

Ja… ni fattar att man är maktlös och inte har några bra alternativ. Men jag skulle ge vadsomhelst för att slippa ta den här jättekonflikten varje dag med mitt älskade barn!

Det borde ju finnas någon hjälp att få nånstans! Något litet stöd, liksom. Även om ingen kan lösa problemen så borde det finnas stöd så man orkar. Vad gör man?

Det finns ju NPC (NeuroPsykiatrisktCentrum) men, ärligt talat… Dom har inget att ge oss! Jag har mest dåliga erfarenheter därifrån och stöd har vi aldrig fått av dom. Det var en psykolog här en gång när Sandra ganska nyligen hade fått sin diagnos. Meningen var att jag skulle få lite stöd som ”autismmamma” liksom. Jag fick börja med att förklara för henne vad autism är! Så dom ringer jag inte för det skulle bara göra mig mer frustrerad.

Det bästa stöd jag har fått är genom att prata med andra i liknande situation. Bloggen är ett enormt stöd så nu har jag fått ur mig frustrationen för denna gång. Tack för att ni orkar läsa utan att döma!

Tårarna bränner och jag har en klump i halsen, men Sandra är glad och nöjd och nu är det gjort för idag. Bara imorgon kvar, sen andas ett par dagar när det är korttids, och hoppas att den här jobbiga perioden går över snart. Jag måste orka, det finns inga andra alternativ. Men jag undrar hur det ska gå till.

Kram!

13 kommentarer:

Okki sa...

Skickar massor med styrka och tålamod till dig :)
I bland så tar ju tålamodet slut, men jag tror nästan att vi med autistiska barn, har extra extra tålamod...
Men i bland så går vi på sparlåga, vi oxå.
*kramar om*

Mia sa...

Men har ni inget bup? De har ju olika stödinsatser(samtalsstöd?). Tycker det låter som om du behöver gå till en terapeut och få prata ordentligt. Ja vem skulle inte behöva det förresten?Jag borde verkligen. Kostar ju en slant är det värsta....
Jag förstår hur du tänker. Ibland undrar man hur man ska orka och känner sig så ensam. Varför kan ingen hjälpa till och varför erbjuder inte landsting/kommun mer?
Maila mig på fb om du vill berätta/prata mer.
Kramis i massor

Annelie sa...

Men älskade vännen... *kramar varmt om*

Jag har ju som du vet absolut ingen erfarenhet av autism, men att ni har det tufft förstår jag ju.
Plus att du kommer i dalar nån enstaka gång då o då.. det är INTE konstigt gumman.
Ni har ju inte detta vanliga "Svensson-livet" som de flesta har.
Även om ni har ett underbart liv på ert vis, men sen att det kan vara motigt för din del kan jag mycket väl förstå.

Jobbigt när du känner som du gör nu.. tycker sååå synd om dig.

Massa varma kramar din nyfunna vän Annelie

Unknown sa...

Åh men snälla Nina! Så ledsen jag blir för din skull. :( *kramar om*

Förstår så väl hur maktlös, arg, ledsen man kan känna sig. Då när det är som värst, har man bara lust att hutta ut ungen på gatan..liksom..

jo och sen känner vi skuld för att vi ens kan tänka så...

Jag har jätte fin kontakt med Habiliteringen, och med deras kuratorer. Har inte du det?
De har varit ett jätte stöd för mig, och det är bara att lyfta luren så har de tid och lyssna och ge råd.

Jag trodde alla hade det så bra...

kramar om ännu en gång!

Mib sa...

Åh Nina! DU ÄR SÅ BRA, GLÖM ALDRIG DET! Men du borde också förstås ha någon att prata med som kan detta med autism. Den där psykologen du beskriver är ju katastrof!
Du har funnits och stöttat mig igenom min tuffaste tid här nu och jag skulle så himla gärna vilja hjälpa dig på nåt sätt. Jag finns här! <3 <3 <3
Funderar på det där... är det krångligt när hon är på kortids för dom också liksom? Eller funkar det bättre när det är någon utomstående? Ibland kan det ju faktiskt vara så att det behövs något som är lite annorlunda än vanliga rutinerna för att våra barn ska "komma ur" när det låser sig. Finns det nån annan som kan komma hem till er och byta av dig ibland?
Stor bamsekram till dig alla fall. <3

SoCal Helene sa...

Skickar massor av kramar och styrka din väg!! Har absolut ingen erfarenthet av vad ni deal med varje dag men vet att ni älskar er tjej över allt annat och bara vill henne det allra bästa!!!
♥♥♥ Helene

Annelie L sa...

Kram vännen, jag tycker verkligen synd om dig, men du får inte döma dig för hårt. Du är bara människa du som alla oss andra, även om det krävs så mycket mer av dig. Det är väl inte underligt att du tappar tålamodet då och då och att du ser allt i mörka toner. Som tur är så har ni fina dagar också och det bästa av allt,du älskar din dotter och är älskad tillbaka.
Massor av styrke kramar och tålamod vill jag skicka till dig, hoppas du känner lite av detta.
Kram

Britt-Marie sa...

Önskar jag kunde göra något för dig, ta din frustration ifrån dig och ge dig lite extra tålamod. Det fantastiska genom denna resan med våra barn är att jag har lärt mig att våra förråd är fyllda med mer än vad vi ibland tror. Men samtidigt måste man tillåta sig själv att lätta på ventilen och låt frustration och smärta komma ut. Jag skickar dig en varm kram i höstmörkret och hoppas att du känner dig lättare i sinnet imorgon. Kram

Annika N sa...

Borde ju finnas något ställe man ringer och pratar när det är jobbigt eller en kurator som är kunnig och vet hur det är med autism. Tycker så synd om dej att du ska känna så här...
Hoppas ni finner en lösning snart så det blir bättre.
Många styrkekramar <3 Annika

Tanja, 30+ sa...

Ger dig massa styrkekramar. Vet att du fixar det. Skönt att ni har avlastning emellanåt. Och du... INGET dåligt samvete nu! Du ÄR inte mer än människa! Skönt att du kan skriva av dig! "IMORGON EE EN ANNAN DAAAG"

KRAM KRAM KRAM

jeannette sa...

Hej Vännen
Ja vad ska jag säga, jag ger dig massor av styrke kramar. Alla har vi dåligt samvete som mammor men som ovan Tanja. Vi är inte mer än människor. kramar igen

Bellan sa...

Kära vän!
Förstår så väl att det kommer perioder då man bara vill rymma ur sitt eget skinn, man är låst i en situation där det inte finns nån utväg. Men det brukar komma bättre tider och det gör det säkert för dig också.

Fick en liten tanke: skulle det funka för Sandra om du gjorde iordning ett seriesamtal eller en social berättelse som handlar om det som är besvärligt? Du kanske redan har försökt, vad vet jag...

Skickar en massa styrkekramar till dig och din familj! //Bellan

Anonym sa...

Älskade go-gumman, Jag önskar att jag kunde hjälpa dig.!!!! Kanske en dum fråga men finns det verkligen ingen hjälp ni kan få.?.. Har du "vänt på varenda sten och kollat".?? Tänker på er. Massa styrkekramar / Liz