söndag 26 september 2010

Lilla duktiga stora tjejen


Jaha… Vad skriver man nu då? Efter igår är det tomt i huvet. Inget som kan toppa en sån seger och glädje, liksom. Det är lång väg kvar, men efter igår känns det värt allt. Jag tror det kommer funka, om inte helt så iaf bättre än det har gjort hittills.

Tänk, det är så mycket som har hänt de senaste åren, att det känns som om Sandra kommer att få ett bra vuxenliv. Så mycket oro och förtvivlan man har haft, men nu känns det mesta hoppfullt. Även om Sandra alltid kommer att behöva stöd runt sig och aldrig blir självgående, liksom, så kan hon så mycket mer nu än jag någonsin vågade hoppas att hon skulle fixa. Med rätt stöd och rätt bemötande så fixar hon väldigt mycket. Iaf bra dagar.

Egentligen är det bara ett litet orosmoln kvar nu, och det är att hitta ett bra boende och en bra verksamhet så Sandra får fortsätta att utvecklas och må bra som vuxen. Att det finns folk runt henne som tycker om henne, och ser till att hon har det bra, när vi inte finns mer… Vi får göra vårt bästa att se till det medan vi orkar!

I övrigt hände inte så mycket igår. Det var ju lördag, förstås, och när vi åkte till Åland i veckan så köpte Göran ett gosedjur fullt med godis till Sandra som hon fick efter maten.


Det gillade hon ju, förstås, även om hon inte orkade äta nåt just. Hon har nämligen frågat vad nougat är för nåt, så vi hade köpt en sån med, för att hon skulle få smaka. Och den gillade hon! Och sen var hon ju mätt, lixom ;)

Senare, innan kvällsrutinerna, var det chips för Sandra och Göran i vanlig ordning, och packning av korttidsväskan för min del då, undertiden. Det var väl ungefär vår lördag det. Sandra och jag har inte fått Görans baciller än och vi hoppas det förblir så.

Idag tänkte jag att vi skulle baka lite, Sandra och jag. Mest för att ha något att göra och lite att lägga i frysen ifall det skulle komma till användning framöver.

Damen fyller ju år snart, och om inte annat ska vi väl ha lite fika för oss själva då. Troligtvis blir det så, även om Sandra säkert skulle vilja att någon kom och grattade henne. Det är bara det att vi inte har direkt någon att bjuda. Det känns inte så kul att folk ska känna sig tvingade att komma bara för det är födelsedag när det inte är nån som hör av sig alla andra dagarna på året, liksom…

Det roligaste vore ju att bjuda några kompisar, men tyvärr bor dom för långt bort för att kunna komma på Sandras villkor, eftersom hon inte orkar att det är för mycket folk här för länge.

Förresten, Sandra satt och klippte ut bilder ur en katalog och jag satt med henne i soffan så hon klippte ut några till mig också. Jag satt snett emot henne och när hon la bilderna på bordet så vände hon dom mot mig! Det var första gången och är ganska stort.

En person med autism har svårt för Theory of mind, alltså att sätta sig in i hur andra uppfattar saker och ting. Förut har hon alltid lagt bilderna åt sitt eget håll, upp&ner för mig :)

Läs mer om Theory of mind på Tinas blogg genom att klicka HÄR Fast skriv gärna en liten kommentar innan ni lämnar mig :)

Ha det kanoners, allihop!
Kram!

7 kommentarer:

Annelie sa...

Åååå.. vad jag gläds med er i er glädje.
Jag tycker bara på denna tid jag har följt din blogg så har det hänt massor med positiva saker med Sandra.. :o))

När fyller hon år..??

Jobbigt att det inte finns nån som kan komma på Sandras födelsedag.. :o(
Men, denna lärarinna som har hästen, kan ni inte bjuda henne..??

Ha det bäst goaste vännen.. // Kramar till er alla tre Annelie <3

Annika N sa...

Såå härligt att det funkade med lite choklad...
Härligt när ni kan se att hon gör nya framsteg. Allt det andra med boende och någon syssla kommer säkert att ordna sig så småningom.

Ha en härlig söndag !!! Kram Annika

Anonym sa...

Hej Nina!
Å, vad härligt det är att läsa om Sandras framsteg, jag brukar titta in och läsa din blogg varje dag MEN är tyvärr dålig på att kommentera, ska bättre mig.
Önskar er alla en skön söndag.
Kram Agneta w

Patricia sa...

Men åh vad glad jag blev när jag först läste gårdagens blogg...så jäkla skönt om Sandra så småningom kan slippa medicinen, vilket underbart steg i rätt riktning för er allihop.

Och ytterligare ett framsteg med rättvända bilder... =)
Det är ju så kul att följa hur det händer den ena saken efter den andra i Sandras utveckling, jag har ju följt den några år nu... =)

Hoppas kakan blev god och att det kan bli något fira på något vis för Sandra.. =)

Ha en fortsatt skön dag!
Kram Patricia

Mia sa...

Åh vad tråkig att "folk" inte hör av sig till er. De förstår väl inte hur jobbigt det är och då undviker de? Man blir ju väldigt, väldigt begränsad när man har ett barn som måste följa rutiner. VARJE dag. "Kan ni inte göra ett undantag?"frågar folk oss ofta. Jo visst, men sen ångrar man sig.
Men Sandra tycker nog att det räcker med sin mamma och pappa:-)) Vad ska hon få? Kanske ritsaker och pärlor om jag känner henne rätt???
Kramis

Thomas sa...

Känner igen tankarna runt boende och sysselsättning. Vi är i samma fas. Men vi kan bara hoppas och tro på det bästa!
Fantastiskt med bilderna!

Kram/ Thomas

Anonym sa...

Men ÅÅÅÅHHHHH vad jag är glad för Sandras skull! O er<3 Men mest Sandras! För att livet funkar, ramlar på, klickar.... o att ni njuter NU! O jag kommer gärna på kalas, en liten stund, på Sandras villkor. O sen kör hem igen. För om det skulle göra Sandras dag, I´L BE THERE!!!!!!! Kan nog få bilen full med Almqvistare om hon vill det, ellar bara jag o nån till om det är bättre! KRAM Mona