lördag 18 september 2010

Superkrafter efterlyses

Ännu en lugn och mestadels skön dag. Sandra nöjde sig med att trä halsband i sitt rum ett bra tag på förmiddagen. Hon gör måååånga! Och fick hon bestämma skulle hon ge bort dom till höger och vänster, och det är ju roligt. Om det inte blir för mycket… Så jag har sagt att hon får ge bort när någon fyller år. Det är ju lite svårt annars det där, vad som är lagom, liksom.


Med jämna mellanrum klipper jag upp halsbanden och lägger tillbaks pärlorna, så har hon nytt material igen. För vi sparar inte alla, som ni förstår. Det här är en förmiddags verk…


…och det blir lätt vääääldigt många halsband som trasslar ihop sig vääääldigt lätt. Ja, så går det ju åt en hel del pärlor, förstås, men Sandra är inte speciellt dyr i sina önskningar så det är väl inte hela världen. Fast nu går det ju bra att återanvända så då gör vi det :)

Efter maten gick alla ut, utom jag, så jag passade på att njuta av tystnaden lite. Ja, så packade jag korttidsväskan också, men resten tar jag i helgen. Varken orkade eller hann. Eller, jag hade väl hunnit om jag hade låtit bli att njuta, men det fanns ju ingen anledning!

Sen var det dags för medicin och badrutinerna och det gick åt helsike! Sandra var trött så det låste sig lixom. Och mitt tålamod tog slut alldeles för fort. Usch vad man känner sig som världens sämsta mamma sen :(

Man skulle verkligen behöva superkrafter ibland. Jag vet att det inte är mänskligt att orka hela tiden och att klara allt, men det hjälps liksom inte. Jag måste ändå! För Sandra finns inget annat.

Men hon verkar trots allt inte ta nån skada av att tålamodet tar slut. När allt var över och hon väl satt i badet, strålade hon som solen själv. Hon bara lämnar och går vidare som om inget har hänt. Jag skulle ju helst vilja prata igenom det med henne, förklara att jag älskar henne, krama henne och säga förlåt, säga att jag blev trött på tjafsandet men inte på Sandra…

Nåja, det är mina behov det. Bara att svälja dom och glädjas över att Sandra kan gå vidare ändå. Det går bra att trösta oftast, när hon är ledsen. Men inte efteråt, när hon är glad igen. Då förvärrar man bara.

Jaja, så är det med det. Bredbandet verkar ju funka nu då… Men så har vi ju ändrat med telefonen också, och nu är det nån IP eller vad sjutton det nu hette. Det gick väl bra med överflyttningen och så, vi var bara utan telefon en stund häromdagen. Men efter det går det trögt med surfandet, och vi som skulle få snabbare uppkoppling!

Det är lite irriterande, eftersom jag inte har tiden alla gånger. Ja, det är ju som det är, men jag hinner inte läsa och kommentera som jag vill längre, och det är trist! Jag sitter ju inte här i lugn och ro precis, när Sandra är hemma.

Sen hade vi ett fasligt brusande ett tag så när jag skulle ringa skolan så tog jag mobilen istället. Men det värsta brusandet i ena telefonen har Göran fått bort nu iaf. Det är nåt med telefonledningarna i det här huset och har varit sen vi flyttade hit. Vi får väl se om vi gör som många andra, tar bort telefonen och använder mobilerna istället.

Ha en fortsatt fin helg, alla som kikar in här!
Kram!

6 kommentarer:

Anonym sa...

Är helt o fast övertygad om att Sandra VET att du älskar henne!!!!! även när humöret inte räcker. För hur skulle du annars kunna vara så förutseende, pedagogisk, drivande o bara bäst på allt som händer o är runtomkring hela tiden. Det är helt normalt att inte orka, det är klokt att få det ur sej, för då orkar man ett tag till. KRAM Mona

Mia sa...

Jag tror hon utvecklas när du tappar tålamodet ibland. Det hör till och de lär sig att det är så ibland. I vilket fall tar hon inte skada av det. Det är bara du som mår dåligt.
Ge dig själv en stor kram nu!
Superfina halsband, och det verkar vara en generös tjej som vill ge bort:-))

Mib sa...

Åh jag förstår precis det du beskriver! Skickar dej en superkraftskram igenom dagen och nästa, sen kommer väl fler!
Vi är bra, Nina, jag har faktiskt börjat förstå det nu <3
Stor jättekram på dej!

Bellan sa...

Åhhh, vad jag känner igen det där med att man själv vill prata om vad som hände. Men för barnet spelar det ingen roll, de har gått vidare. Inte lätt för oss andra att både fungera och känna som de känner... Det är mycket man får svälja och bara gå vidare trots att man själv velat göra på helt annat sätt.

Jag har full förståelse att tålamodet ibland tar slut, det blir bara för mycket. Men man tar nya tag sen och det är ju viktigast.

Hoppas ni får nån lösning på bredbandet och telefonen snart. Irriterande när det inte funkar som man vill.

Ha en fin och lugn lördag!
Kramisar från Bellan!

Annika N sa...

Förstår att det känns när tålamodet tryter men man orkar inte hur mycket som helst och vi vet ju att du älskar din dotter. Vilka superfina halsband Sandra gör, kul att hon tycker om att pyssla så blir tiden inte så lång.

Ha en superfin lördag !!! Kram Annika

Patricia sa...

Ja du Nina, det är inte lätt att räcka till hela tiden, men du vet ju redan att vi andra tycker du gör ett fantastiskt jobb som mamma och assistent till Sandra, hon kan inte ha det bättre.

Och vi skulle nog alla behöva göra som Sandra ibland, kunna släppa och gå vidare...skulle behöva lite sånt från Sandra och inte älta som jag lätt gör... =)

Kul med pärlorna och kanon att det går att återanvända...så ni inte drunknar i halsband... =)

Åh sjutton, är det IP-telefoni ni skaffat...det kommer jag aldrig att göra, det bara strular...men hoppas ni får ordning på det. Och ett av problemen är ju att när man pratar i telefonen så tar det kapacitet från internet uppkopplingen så den går ner i hastighet. Och har man inte tillräckligt bra hastighet på nätet så funkar inte telefonen och är internet uppkopplingen "svajjig" så funkar inte telefonen alls... =(

Hoppas ni får allt att funka tillfredställande i alla fall, så ni slipper det irritations momentet.
Och så önskar jag er en fortsatt skön helg!!
Kram Patricia