fredag 30 juli 2010

Lite respekt tack!


Det får bli ett till inlägg :)

Alltså, när vi har rullstolen till Sandra så accepteras hon mycket mer än när vi inte har den. Folk fattar lixom att det ”är nåt” och dömer inte lika lätt.

När vi inte har rullstolen och Sandra beter sig lite annorlunda, eller kanske får ett utbrott. Eller säger nåt olämpligt. Eller gnäller. Eller bara pratar!... Ja, då brukar vi få blickar och ibland även fåniga kommentarer. Inte så ofta, inte så jag tycker att det är något problem iaf. Blickarna är jag van vid och dom struntar jag oftast i. Sandra märker inget och det är lixom huvudsaken. Fåniga kommentarer brukar jag kunna ge ett svar på om det behövs.

Det är klart att man får titta! Jag menar, folk tittar ju på varandra, det är bara naturligt och det skulle kännas ännu konstigare om folk undvek att titta. Men MÅSTE MAN STIRRA???

Vi stod på marknaden och väntade på att killen som sålde skärp skulle korta av Sandras skärp lite innan vi köpte det. Eftersom vi var där innan marknaden öppnade så var han tvungen att plocka fram lite grejor. Så vi stod väl där ett bra tag, med Sandra i rullstolen.

Då kommer en vuxen människa (barn kan jag ju förstå och acceptera att dom tittar) och ställer sig en meter från oss och bara stirrar på Sandra i flera minuter. Det var på vippen att jag frågade om hon undrade över nåt, men jag lät bli eftersom Sandra inte la märke till henne.

Bara för att en människa sitter i rullstol så betyder ju inte det att folk i allmänhet har rätt att ställa sig och stirra som det vore nån slags attraktion! Jag undrar hur den här människan skulle reagera om jag ställde mig på det viset, en meter framför henne, och bara glodde på henne?...

Det är okay att titta, det är okay att fråga, men det är inte okay att stå och stirra! Annars är det över lag faktiskt lättare för folk att respektera oss med rullstolen än utan den :)

Klicka HÄR och läs en annan blogg i ämnet.

5 kommentarer:

Mia sa...

Ja du. Ibland undrar man vad som pågår i folks hjärnor. Det värsta är när folk fäller nedlåtande kommentarer. Men som du säger: Så länge inte Sandra märker nåt.
Kram

Skalmans mamma sa...

Kan bara hålla med i allt du skriver. Tur att varken Sandra eller Emil märker det!
KRAM!

Anonym sa...

Jag kan inte annat än skaka på huvudet, ibland tror man det är tomt innanför pannbenet på vissa.
Jag skulle gärna vilja ha din tillåtelse att berätta lite grann om innehållet i din blogg, jag ska på en sammankomst slutet av augisti där vi har en programpunmnkt som heter gästernas kväll, skulle så gärna vilja att fler får upp ögonen för hur livet kan vara ibland (vi är damer i åldern 65+ och de allra flesta har väl aldrig haft några svårigheter i livet)Jag vill ruska om folket....

Du och din man är verkligen toppenmänniskor
en stor kram till er båda
Hälsar Iris

Mib sa...

Hej! Känner igen sååå mycket. En gång skulle Tjabolina prova kläder på en klädaffär och satt i sin rullstol. Men när hon skulle gå in i själva provhytten så reste hon sig ju upp och gick några steg. Då utbrister expediten: "Men du går ju! Du kan ju gå!" Först började jag fundera på om hon och Tjabolina kände varann på nåt sätt, men fick snart klart för mig att det gjorde de inte.... Tjabolina var en aning irriterad...
En dag för inte alls länge sen var vi på en pizzeria och Tjabolina blev kvar vid glassmontern medan jag och Mr Johnsson gick och satte oss. Efter en stund får jag klart för mig att hon ställt sig i en väldigt lång kö (våra pizzor var redan beställda men inte färdiga) för att köpa glass så jag gick fram till henne och var ganska irriterad och försökte få henne att förstå att pizzerna skulle vara klara långt innan hon ätit upp glassen. Diskussionen var inte så lyckad och när jag äntligen fått henne ifrån kön så kommer en tant och ställer sig och stirrar på mig så där. Jag trodde hon skulle flyga på mig nästan. Till slut ställde jag mig och stirrade tillbaka och när hon inte gick så sa jag lite frågande "Hej" till henne och då gick hon därifrån.
Ja livet blir lite konstigt ibland med våra härliga barn...
Kram från Mib.

Malin sa...

Alltså. Jag tycker om din blogg, brukar läsa den och ett par andra som handlar om downs syndrom, autism och adhd. För att jag tycker att det är intressant att lära sig om hur andra har det - det man själv inte har. Men samtidigt så är det inte så konstigt att en "vanlig" person stannar upp ett par sekunder extra när de ser en person barn som vuxen som inte beter sig som oss andra. Då kollar man lite extra ja. Varför? För man vet inte bättre! Det som jag kan tycka är synd, eller hur man nu vill uttrycka sig är att det är tråkigt att autism tex. är just en osynlig diagnos och att det behövs en rullstol för att kunna visa det. För övrigt så tycker jag om din blogg himla mycket, tänkte bara påpeka detta.

Kram Malin.