Den
senaste tiden har Sandra fått för sig att hon ska trycka igång sin timstock
(tidshjälpmedel) varje morgon. Det är ju inga problem… om hon gör det.
Det här är
en sån typisk grej som orsakar låsningar och utbrott. Alla små, små detaljer
som måste ha sina fasta rutiner. Och där vi inte kan vara flexibla, för det
bara skapar problem och oro.
”Jamen det
gör väl inget om hon… nån gång…” kan andra säga. Men det gör jättemycket.
Iallafall om ”nån gång” råkar bli två gånger i följd. Då har man ganska säkert
snart ett problem att ta itu med.
Självklart
testar vi gränserna ibland, och ger henne chansen att få göra avsteg i
rutinerna, eller komma med egna idéer. Men man måste vara uppmärksam och bryta
innan man har ett stort problem.
Som
timstocken på morgnarna. Första gången fick hon trycka på knappen och var
strålande glad. Andra gången gjorde vi likadant, för det var ju inget problem i
världen. Tredje gången låste hon sig. Då blir det problem, för då kan hon inte
trycka på knappen, och inte ens sträcka fram fingret så vi kan hjälpas åt. Och
trycker jag på knappen så får hon ett utbrott, för att hon skulle trycka.
Alltså slutar vi nu med det och jag trycker på knappen varje morgon. Punkt.
Så måste
vi göra med det mesta. Eller, med allt, tror jag faktiskt. Det har sina sidor,
och en del anser att vi ska vara mer flexibla.
Men det gör henne mer orolig att få friare tyglar, så det funkar inte riktigt
på henne.
Det här
gör också att vi måste begränsa hennes egna initiativ, och möjlighet att få
bestämma över sitt eget liv. Det är ju förstås inte så kul, och en hårfin
balansgång som kräver att alla samarbetar och är lyhörda. Det gäller att tänka
till ordentligt, och göra rätt anpassningar, för att hon ska få möjlighet till
egna val med lagom (inga?) krav.
Ett annat
sånt tydligt exempel är gosedjur på morgnarna. I alla år har Sandra haft ett
gosedjur med sig till skolan varje dag. Och det har inte varit några problem,
så det har hon fått ha, förstås. Sen började hon med att gosedjuret skulle ha
kläder på sig. Och sen en väska med sig, med massa prylar i. Och jag skulle klä
på gosedjuret varje morgon och proceduren blev större och större. Sandra visste
inte gränsen, utan blev orolig av det istället.
Då fick vi
bryta det och sätta en tydlig gräns. Ett gosedjur och inget annat. Då blev
Sandra lugn, och det problemet var ur världen.
Något som vi har utvecklat för att hon ska få vara med och påverka sitt eget liv lite
är frukosten. Hon åt knappt frukost förut, och det hon fick i sig tog en
väääldig tid att äta. Hon kunde sitta i två timmar och få i sig en halv
knäckemacka.
Vi provade med att hon fick ta med sig frukosten till skolan, för att hon skulle hinna vakna och
bli sugen innan hon åt. Bara det att hon hade anpassade tider, för att inte
krocka med övriga elever, och det innebar att hon inte åt frukosten förrän närmare halv tio. Då var hon ju inte hungrig till lunchen sen.
Då gjorde
jag ett ”frukost-schema” med lite olika alternativ. Hon får nu
välja på hård eller mjuk macka och två-tre olika pålägg, och ibland äggula (som Sandra vill ha det). Sen vi började med det
äter hon frukost varje morgon, och på normal frukost-tid, dessutom J
Ha det
fortsatt fint!
P.S.
Bellan, jag förstod att du skulle gilla fotona i gårdagens inlägg ;)
.
2 kommentarer:
Det är tur att ni kommer fram till vilka gränser som är bra och vad som funkar. Andra som inte lever i det kan aldrig föreställa sig eller förstå hur viktigt det är att livet för er måste vara så hela tiden runt Sandra. Tycker ni är fantastiska ! <3 kramar
Så bra beskrivet!
Det dilemmat känns igen även om det gäller delvis andra saker.
Jag brukar säga att Hanna ska få välja men vi måste sätta ramarna för det.Till exempel att få välja mellan ett visst antal saker (helst 2),vilken dag hon vill äta en viss maträtt mm.
Ha det gott!
Annette
Skicka en kommentar