Jag känner
mig väldigt ofta låst, vilket inte är så konstigt eftersom jag inte kan göra
saker som jag vill göra när jag vill. Dessutom är det väldigt lätt att få
dåligt samvete över att inte kunna göra allt man vill. Det är lätt att bli
ledsen över att man måste säga nej 9 av 10 gånger, särskilt när en del tycks
tro att det beror på ovilja från min sida. Att jag alltid prioriterar annat.
Men det är nog snarare så att jag inte har så mycket val när jag prioriterar.
Dom flesta
som har vanliga jobb är lediga betydligt mer än vad jag är, och dom flesta kan
göra mer på sin fritid än vad jag kan. Dom flesta som har vänner omkring sig
kan träffa dom, eller prata med dom i telefon ganska regelbundet. Det önskar
jag att jag också kunde.
Men jag
kan inte gå och sörja det, utan jag tror att jag uppskattar dom få tillfällena
som ges, mer än dom flesta gör. Kan man bara träffa vänner två gånger på ett
helt år så njuter man extra av dom stunderna. Men jag skulle önska att jag hade
fler såna tillfällen. Ibland känns det som lite meningen att vi inte har någon
släkt som vi måste träffa, för det skulle innebära ännu mindre tid att träffa
vänner.
Vi har
inte precis något ”sju-fyra-jobb” utan är på jobbet hela tiden när Sandra är
hemma. Jag föredrar att säga jobb, eftersom det är lättare för andra att förstå
då. För jobbar man så jobbar man. Då kan man inte prata i telefon, eller duscha,
eller städa, eller gå ut, eller planera, eller gå på toa, eller ta ledigt
hursomhelst. När jag ”är på jobbet” så är jag på jobbet precis lika mycket som
alla andra som ”är på jobbet” liksom. Fast mitt pass fortsätter dygnet runt när
inte Sandra är iväg på sitt.
När livet
fungerar, och Sandra har en verksamhet och en vardag som hon orkar med, så har vi
vår ledighet när hon är iväg. På vardagar. Vi jobbar alltså som mest när dom
flesta är lediga. Då kan man ganska
enkelt räkna ut att det blir svårt att träffa, eller ens prata i telefon med sina
vänner. Därför är jag oändligt tacksam över datorns möjligheter, bloggen och
Facebook.
När vi är
lediga måste vi hinna göra allt det där som man inte hinner, eller har
möjlighet att göra, när man är på jobbet. Allt från att prata med varandra och
planera Sandras dagar till att träffa vänner. Det viktigaste först (vilket inte
betyder att resten inte är viktigt). Tyvärr ligger vänner nästan längst ner på
listan, för det finns annat som vi måste först. Det är inget jag väljer, utan
sånt som måste göras om vardagen ska funka.
Den här
ledigheten har t.ex. gått åt till ett besök hos optikern, viktiga inköp,
veckohandling, några ärenden, en liten promenad, ett par samtal och
mailkontakter, planering av kommande vecka, städning, vila och snöskottning.
Sånt som måste göras mer eller mindre på varje ledighet.
När man då
kommer längst ner på ”att-göra-listan” vilket man bara gör om livet i övrigt
fungerar utan problem en längre tid, och Sandra kommer iväg på sitt varje dag,
så är det ju många roligheter man gärna vill göra, och då måste man välja en
sak.
Har Göran
och jag inte hunnit prata med varandra på ett halvår, så är det prio 1 att göra
nånting tillsammans för att vi inte ska skilja oss. Sen då, om vi fortfarande
har en fungerande vardag när vi har kommit så här långt, så har vi kanske en
ledighet att träffa vänner på. Då måste dom man vill träffa ha tid på samma
dag.
Just nu
ligger vi efter väldigt mycket, och framtiden är oviss då vi inte ens vet om vi
kommer ha ledigt nåt mer framöver. Men jag försöker få in lite roligheter
mellan varven ändå. För att stå ut, och för att orka komma ifatt i vardagen nån
gång. Men det är väldigt lätt att få dåligt samvete över allt jag måste
prioritera bort.
Och nu har
jag svamlat färdigt och gör ett nytt försök att hinna somna innan hjärnan
börjar grubbla för mycket igen. Gonatten!
.
1 kommentar:
Kram fina du! Vet precis, dock har jag numer lite större möjlighet att komma loss... Men jag vet! <3
Skicka en kommentar