fredag 10 juni 2011

För trött för ett lov

Sandra vaknade igår, med ont i öronen, eller vad det nu var? Det är ju inte lätt att veta eftersom hon inte kan förklara, men bra mådde hon inte! Skrek, grät och tog sig för öronen. Så blev hon arg över hur det kändes och slog sig i huvudet. Det är inte ofta hon gör det nuförtiden, så det var väl ett lite desperat rop på hjälp, eller nåt. Lilla gumman vad svårt det är, om jag bara visste vad som felar ibland :(

Det blev utbrott och tårar och jag blev arg för att hon skrek och fick så klart genast dåligt samvete, för hon skriker ju inte av trots eller för att reta mig, utan för att hon inte mår bra. Jag gick in till Göran, som sov, så vi kunde komma på en lösning tillsammans.

Ibland är det skönt att bara ha nån att bolla lite med, även om man redan vet svaret. Blev det inte lugnt till efter frukost så blev det ju ingen skola, bestämde vi förstås. Hade det inte varit sista dagen så fanns det ingen tvekan om att vara hemma, men nu var det ju bara en halv dag kvar till sommarlovet…

Och vid frukosten vände det, tackolov, men jag valde att inte berätta om avslutningen utan ringde istället till skolan när Sandra hade åkt. Det hade oroat mer än roat att veta det här på morgonen, och det kändes som att dagen skulle bli lugnare om hon fick veta det så sent som möjligt.

Efter den starten var det bara att börja knapra Alvedon igen, för huvudvärken jag precis hade haft ett par dagar var inte riktigt borta, och då behövs det inte så mycket för att den ska slå till igen. Men det går väl över en gång till ;)

Varje år när det är skolavslutning har jag tagit ett kort på Sandra och satt in i en pärm där jag har skrivit år, klass och skola. Lite kul att spara det samlat på ett ställe. I år orkade hon inte stå så länge så hon fick sätta sig bredvid Pionbusken, och när hon såg att klänningen och blommorna hade samma färg så lockades t.o.m. ett litet leende fram :)

Den blomstertid nu kommer...

Man kan inte tro att det nyss har varit jordens utbrott när man ser den fridfulla bilden ;) Fast vi som känner henne ser ju på ögonen att hon inte är så värst pigg.

När Sandra hade åkt var det lite att hinna fixa med innan det var dags för oss att åka dit för att fika med henne. Det fick bli hämtmat och det är ju bekvämt ibland. Gott med för den delen.

Thaimat i stooora lass

När vi sen kom till skolan möttes vi av en mycket trött tjej som inte orkade göra nånting annat än att sitta på stolen medan vi andra fikade. Det blev en ganska snabb fikastund innan vi åkte hem. Väl hemma stupade hon ner i soffan och somnade bums.


När hon var mindre blev hon ofta ”trött-sjuk” när det hade blivit för mycket intryck. Tröttsjuka innebär ett dygn med kräkattacker och sova om vartannat. När det var som värst var hon sjuk nästan varje vecka och hade över 40% frånvaro i skolan. Det var innan vi bytte skola och innan vi lärde oss att anpassa allt runt henne.

Nu minns jag inte ens när hon var tröttsjuk sist… Det måste ha varit förra sommaren, eller nåt (?) Dels klarar hon mer nu, men största anledningen är ju anpassningen. Och jag tror ju faktiskt att det är anpassningen som gör att hon klarar mer också, inte bara en mognad hos henne, även om det säkert påverkar det med.

Vi tog bort allt och började från början, kan man säga. Sakta, sakta kunde vi lägga till saker i hennes vardag. I Sandras takt och på hennes villkor. Det är den största anledningen till att tröttsjukan nästan har försvunnit.

Den här veckan har det varit en del avvikelser från vardagens rutiner och blir det för många såna på samma vecka så blir det så klart för mycket, så vi är inte förvånade. Tröttsjukan brukar gå över på nåt dygn så hon är säkert på benen igen innan fritids och korttids nästa vecka. Redan inatt lät hon piggare sista gången jag var in till henne och jag har faktiskt kunnat sova en del mellan gångerna.

Maritha undrar om Göran får hjälp mot sin värk. Ja, alltså, det finns inte så mycket att göra åt en utsliten kropp, men visst skulle han få lite hjälp om han tog emot den… Han uppsöker inte en läkare i första taget, men det har pratats om knäprotes och steloperation av ryggen. Han är inte så pigg på det dock.

Ha en skön fredag och helg! Och kika gärna in och gilla min fotosida på facebook genom att klicka på fotot uppe till höger. Just nu pågår en tävling där, välkomna!

♥ Kram ♥

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det blev en tokig dag hos er med en så trött Sandra...
Men vilken kul idé att ha ett kort för varje år, den ska jag sno!
Tänk så mycket lättare det ändå blir när man lär sig anpassa och förstå, men oj vilken tid det tar att hitta rätt ibland.
Hoppas att hon mår bättre nu så ni får en lugnare dag.
Men alltså, måste du lägga ut bilder på maten? Sån mat skulle jag gärna äta till frukost för det är sååå gott!
Och så måste jag ju säga det igen; Sandra är så otroligt söt på den bilden Nina att det är inte klokt!
Kram på er vännen och hoppas ni kan njuta lite av dagen//Lena

Annelie L sa...

Jag kan bara hålla med Lena om fotot på Sandra, så otroligt fin hon är bland alla pioner. Som sagt, det är svårt att tro att det nyligen varit världens utbrott.
Stackars liten och stackars dig, det är så jobbigt när man blir så frustrerad så man blir arg och sen får dåligt samvete ovanpå allt det andra man kämpar med... Usch jag vet precis hur det är. Min dotter har ju borderline tillsammans med lite annat smått o gott. Nu är hon "friskförklarad" och på god väg att bli en stark vuxen, men hujeda mig så det var från det hon gick i fyran tills för något år sedan. Värst var det naturligtvis i tonåren.
Hoppas nu ni får en fin helg tillsammans och att Sandra vaknar pigg och glad och vill gå ut och fotografera med sin söta mamma.
Kramkram

Patricia sa...

Nej man kan inte tro att det nyss varit utbrott när man ser bilden på Sandra, men det är nog mycket för den är så himla fin med, så fint med pionerna i bakgrunden som matchar så fint .. =)

Hoppas att det gått bra idag och att det blir en lugn natt.

Massa kramar

Patricia sa...

ja du, jag fipplade ju till det och beställde fel storlek på filtret så jag måste skicka tillbaks o byta det .. =(

Kram

Bellan sa...

Uj, uj, vilken morgon ni hade! Jobbigt värre! Men så bra att Sandra ändå kom iväg till skolan. Kanonfint kort på Sandra med blommorna.

Tänk om både ni och vi hade vetat hur man skulle anpassat det för våra barn på ett tidigt stadium. Mycket utbrott hade man sluppit då... Så härligt att läsa att Sandra har färre och färre tröttsjukedagar.

Kramar om dig govännen!
//Bellan