tisdag 15 juni 2010

Sorgearbete

Som Bellan skrev i sin kommentar, man åker inte gärna till en fullpackad badstrand. Nä, det undviker man ju gärna. Och det finns ju inte speciellt många tomma stränder en varm sommardag. Ska man till stranden så får man antingen välja dagar med dåligt väder… ”jättekul” eller tidigt på morgonen innan vanligt folk har vaknat. Så en pool är räddningen, helt klart!

I mitt sorgearbete, strax innan Sandra fick sin diagnos, skrev jag mycket. Det hjälpte mig att sortera tankarna på nåt sätt. Jag hade tänkt att det skulle bli en bok. Nu ska ni få ta del av en liten episod från den tiden. Jag visste inte att Sandra hade autism här, idag hade jag ju agerat annorlunda. Hon var väl i 4-5-årsåldern sådär.

”Det var sommar och varmt. Solen sken från en klarblå himmel. Det hade regnat i flera dagar, men nu var det badväder. Äntligen.

Mitt barn blev så glad när jag berättade att vi skulle gå till stranden. Nu var det bråttom. Hon ville gå genast. Tjatade och tjatade medan jag fixade lunchkorg, leksaker, blöjor, handdukar och badkläder. En bra bok också. Jag skulle passa på att läsa lite i lugn och ro, medan flickan grävde i sanden, tänkte jag.

Så kom vi iväg med vår packning. Vi skulle stanna på stranden länge. Allt var frid och fröjd.

Så var vi då på plats, efter mycket packande och kånkande. En del tjat och bråk hade vi hunnit med också. Men det var glömt nu. Nu skulle vi bara ha det mysigt hela dagen.

Vi var först. Stranden var tom. Klockan var inte så mycket än. Mitt barn började genast gräva vid strandkanten. Jag solade lite, och låg och tittade på min älskade lilla flicka, som lekte så fint. Vilken underbar dag det skulle bli. Vi hade inga tider att passa. Vi kunde vara på stranden hela dagen om vi ville. Jag skulle ta fram min bok och bara koppla av. Men först ville jag bara ligga och titta på mitt barn. Njuta av friden, av vädret. Det var så härligt.

Det började komma mer folk. Stranden fylldes. Skönt att vi var tidiga. Vi hade fått en sådan bra plats, precis vid strandkanten. Jag tog upp min bok och lade mig tillrätta på filten. Då kom det. Skriket. Jag kände igen det så väl vid det här laget. Vad var det nu då?

Hon hade tröttnat. Hon skulle hem. Jag försökte att locka henne att stanna men hon hade bestämt sig. Hon var arg. Gallskrek! Folk tittade. Jag blev irriterad. Vi skulle ju äta mat på stranden. Jag hade ju packat en korg. Vi skulle ju ha det mysigt hela dagen.

Det gick inte, flickan skrek, folk undrade. Vi packade ihop och gick hem igen. När de flesta kom till stranden, då gick vi hem.

Jag var så arg och irriterad hela vägen. Här gör man sig till. Försöker göra det mysigt för oss. Packar och släpar. Kan hon inte känna lite tacksamhet någon gång? Lite uppskattning?

Jag vet att hon inte kan det. Jag vet att det inte är hennes fel. Men det hjälper inte alltid. Ibland blir jag bara så trött. Så ledsen. Jag vill ju göra så mycket för henne, men hon tar inte emot det. Det är svårt.

Men dagen blev bra till slut. Vi fick en mysig dag tillsammans. Fast det inte blev som jag först hade tänkt. Vi blev vänner igen och åt lunch i trädgården. Mitt barn lekte med sand och vatten i sandlådan. Jag satt där i gräset och beundrade henne. Hon är ju så fin. Jag tog fram min bok.”

11 kommentarer:

Mamma Tanja sa...

Skriv en bok. Blir så berörd av texten. Jag vet ett ställa man kan åka till. Är man där före nio får man en egen badvik. Oskriven regel att ingen annan kommer ner till den viken som är bemannad. Liten bit att åka för er, men kanske värt det...
Kram

Bellan sa...

Ja, tänk vad mycket misstag man gjort genom åren, innan man riktigt visste. Vi hade en liknande episod när vi var på kanarieöarna vid poolen (för ett antal år sen). Sonen kunde INTE samsas med övriga barn...Nu vet man liite bättre men man lär sig hela tiden och saker och ting förändras ju också.

Tråkigt att du glömmer mig ibland :-(, men man kan inte komma ihåg allt. Prova att skriva http://www.metrobloggen.se/svampbobtjejen
Det ska nog inte vara krångligare än så, tror jag. Få se om det lyckas.

Ha det gott. KRAMIS!

Maritha sa...

Det är inte lätt när man inte vet och förstår men jag förstår hur du tänker om situationen idag!

Massa Kramar Maritha

Hoppas det blir badväder snart!

Pernilla sa...

Jag hade gärna läst lite till :)

Anonym sa...

Ja, hon är fortfarande fin din tös! Och visst måste det bli en bok till slut, du skriver ju så fängslande! Ha det bra tillsammans! Kram Agneta F

Mia sa...

Ja verkligen, du måste skriva en bok. Tänk vad det hade hjälpt att läsa en sån bok för ett-två år sedan. Jag blev helt tårögd. känner så väl igen mig. Inte just med stranden för det har alltid funkat med Viggo eftersom han får springa fritt på sina villkor. Men jag har gråtit många gånger efter försök till Skansen-besök, restauranger, fik eller museer,fester och barnkalas.Alla har så himla trevligt och mitt barn ligger på golvet och sparkar!!! Men man lär sig tillsammans, eller hur? Och man måste ju pröva sig fram, hur ska man annars veta?
Självklart är hon världens bästa din tös! Och inte är det konstigt med den fina mamman som du är Nina!
Många kramar till dig.

Anonym sa...

Så fint du skrivit och man kan känna lite av det du kände då, kanske vore en bra idé att skriva en bok.
Ha en skön kväll !!! Kram Annika

Anonym sa...

Skriv en bok Nina......... du är en begåvning!!!!

Jag fick gråten i halsen å tårar i ögon, sååå vackert skrivet om din älskade flicka, kan också känna vad du kände den gången.
Kram Iris

Annelie sa...

Absolut att du ska skriva en bok, du skriver med en sån enorm inlevelse.

Ha det allra bäst med hela din familj.. // Kramar Annelie

Anonym sa...

En dag kommer en bok, tänk vad den kan hjälpa många i ett tidigare stadium av sitt barns sjukdom, när man precis fått veta.

Jag beundrar Eran styrka, det är jobbigt i "vanliga" familjer också, men "vanliga" barn vet ju vad som är rätt och fel på ett annat sätt.

Snyggt med stenen, vilken snäll man du har, klart värt jobbet, riktigt fint.

Kram Marie-Emilly

Jesus Present - Fyrbåkenbloggen sa...

Blev sittande helt stilla, med fingrarna placerade på tangentbordets knappar, men kunde inte skriva! Inte än - jag var så uppfylld av det här jag nyss läst, du förmedlade din berättelse så den gick rätt till hjärtat, det berörde mig mycket djupt, din ärlighet, din smärta... och framför allt din stora kärlek till din dotter! Så fint Nina, du är en författare som har mycket att ge... Kramar till dig och tack!