tisdag 27 december 2011

Lite funderingar


Jag läste i ett forum på fb om det här att våra barn ofta jämförs med ”vanliga barn” och jag, liksom dom flesta som svarade på den tråden, känner igen det såå väl. Jag funderar på om det är därför det är så svårt för en del att acceptera och respektera oss? Man förlorar kontakter som man har haft och ifrågasätts en hel del. Kanske inte så mycket nu längre, när Sandra snart är vuxen, men förut. ”Så gör alla barn” tycks vara en mening som dom flesta föräldrar till barn med npf får höra.

Och jag känner igen det. Och våra barn är faktiskt som andra barn, eftersom dom inte är autism, utan egna härliga individer. Men dom har autism och dom har det extra jobbigt. Det kanske inte alltid syns utåt…

Konsekvenserna som blir om man inte anpassar kanske bara märks hemma inom familjen. Det är kanske lätt att barnen uppfattas som ”vilka barn som helst” när man bara träffas en kort stund och inte har hela biten, liksom.

Jag har aldrig begärt att folk ska förstå hur det är, men man vill bli accepterad och respekterad. Man känner sig lite överkörd när ens liv jämförs med ett liv utan autism, för var vårt liv som ”alla andras” så hade vi ingen diagnos i familjen.

Det är kanske lätt att sätta sig in i hur det är att vara låst i en situation. Att ”inte kunna” som andra. Men jag tror inte nån kan föreställa sig hur det är att alltid vara låst och alltid behöva ta hänsyn och ligga steget före. I varje situation. Alltid, alltid ha tänket i huvudet ”vad är bäst för Sandra och hur måste vi göra för att hon ska må bra” Alltid.

Jag vet ju inte vilka alla är som läser min blogg, men jag bloggar först och främst för att sprida förståelse och insikt i autismens värld. Inte för att anklaga eller döma. Bara berätta om konsekvenser och förklara varför det är så viktigt med hänsyn.

Alla gillar ju inte att man berättar om sitt liv, men det måste få vara upp till var och en hur man vill göra. Huvudsaken man gör det som känns bra för en själv och är det någon som inte gillar det så är det enkelt att låta bli att läsa. För mig är det viktigt och för Sandra och alla andra som har autism, för vi måste sprida förståelse och slå hål på fördomarna. Det här är mitt sätt.

Sen finns det alltid dom som inte kan ta till sig det som avviker. Men dom får väl skylla sig själva på nåt sätt. Jag är iaf glad över dom läsare jag har och det är väldigt många som faktisk har förmågan att bara tycka om andra människor utan att döma. Tack till er alla! ♥


♥ Kram ♥

5 kommentarer:

Annelie L sa...

Så bra skrivet Nina, fortsätt att sprida din kunskap för dom som behöver och vill läsa för att lära sig att ta mer hänsyn till alla våra barn och vuxna i samhället.
Stor kram till dig.
Ps. Vilken underbar bild på rosen .

Maritha sa...

Så fint det är att läsa din blogg Nina! Jag som nästan inget visste om barn med npf diagnoser har lärt mig massor av dig och du är en underbar förmedlare med dina kunskaper och erfarenheter!!!

Jag tror att alla skulle behöva lära sig för att kunna visa hänsyn och respekt för "olikheter", vi är ju faktiskt inte stöpt i samma form alla människor! Som tur är :o))

Tack för att du finns fina Nina!

Varma kramar Maritha

agneta sa...

Tänk vad mycket jag har fått lära mig genom det du skriver och upplyser om! Det är så värdefullt och roligt att få följa Sandras "resa" genom livet, hennes framsteg är enorma tycker jag och man gläds med dom (litet som stort)! Vilken "tur" att Sandra har er till föräldrar, ni är fantastiska!

Varma kramar till hela familjen <3/Agneta

Photo by Maria sa...

Att man har svårt att förstå är ju en sak för då kan man iaf respektera och acceptera, men när det kommer till att inte vilja förstå, det är då problemen kommer.. Det är respektlöst..

Jag tycker din blogg är kanon.. Du förklarar på ett bra sätt så att man förstår hur det är att leva i en familj där diagnosen autism finns.. Jag är övertygad om att de som har barn med samma diagnos får stöttning av att läsa bloggen och blir stärkta..

Du och Göran gör ett jättebra jobb med er fina dotter.. Jag är så imponerad över hur ni ser lösningar i allt.. Jag som jobbar med autism och ha gjort på ett eller annat sätt i 20 år lär mig med och ser andra lösningar och ibland kan ju t.o.m jag komma med tips till er.. Att byta erfarenheter är ju alltid bra..

Njut nu av er kväll..

Kram till finaste Nina och Göran och en ngt större kram till allra finaste Sandra... <3

Linda sa...

Hej! Har läst din blogg ett tag. Är imponerad över hur bra ni fixar vardagen och vilken hänsyn och respekt ni har för att Sandra är annorlunda. Önskar att min familj kunde vara lite mer som ni. Jag har a-typisk autism med lättväckt ångest och koncentrationssvårigheter. Blir både ledsen, sårad och besviken när de inte vill förstå. Får hela tiden höra att jag tänker, känner eller gör på fel sätt. Att jag ska ta hänsyn till att alla är olika och det är okej att va det. Men det är ingen som vill ta hänsyn till att jag inte klarar allt. Som tex på julafton som firades med hela släkten. Alla sitter i ett rum, det tjoas och stimmas och ljudnivån är ganska hög. Jag känner hur paniken kommer och vill gå undan en stund. När jag är på väg ut ur rummet så säger de att jag inte kan gå nu för då förstör jag för de andra när julklapparna delas ut. Säger att jag behöver en paus. Får ett grinigt det får du ta sen fattar du väl. Så jag fick sitta kvar ångesten sprider sig i kroppen, jag kan inte fokusera på det som händer.Jag känner varje hjärtslag och det känns som hjärtat försöker slå sig ut ur kroppen. Det tog lite mer än en timme innan julklapparna va utdelade. Fick en liten paus och fick ta båda ångestdämpande medicinerna för att kunna vara kvar i huset. Sen blir jag hämtad för det är dags för lekar och spel. Säger att jag inte orkar. Får till svar krångla inte nu då förstör du ju för de andra.

Har hela mitt liv fått höra att jag ska skärpa mig, inte vara löjlig och att jag inte ska oroa mig så. Känns som de inte vill förstå mig eller ta hänsyn.

Så tack för en bra blogg. Fortsätt sprida kunskap.