söndag 18 oktober 2009

Usch vad svårt :(

Vill ju ha kvar katterna, men livet är enklare utan dom. Och det ÄR genomtänkt (men inte helt färdigtänkt). Vi skulle aldrig göra oss av med dom om vi inte måste. Vi försöker och försöker och ger det en chans igen och igen, men när Sandra kommer i kläm måste vi tänka på henne i första hand.

Nackdelarna överväger å Sandra är viktigast. Hon kommer att bli ledsen, men lugnare, för katterna oroar mer än är bra för henne. Hon fixar inte att passa dom och går inte in i sitt rum längre utan sitter på köksstolen och tittar i kataloger. Hon fixar inte att gå förbi katterna eller ta ut dom från hennes rum och stänga dörren. Och hon kan inte be om hjälp och blir störd om hon blir beroende av den hjälpen.

När hon behöver äta ifred måste jag stänga köksdörren och det känns inte bra att stänga in henne i köket, även om hon inte känner sig instängd, och även om hon kan öppna dörren när hon vill ut. Katterna gör att hon hellre sitter kvar i köket… Hon har backat i utvecklingen och det känns inte bra.

Det ihop med allt extra jobb det innebär med två, rätt så busiga katter, gör ju att vi måste inse vad som är bäst för familjen, och framförallt för Sandra. Vi måste ju orka med det vi redan har och när tiden knappt räcker till alla måsten så blir det extra tungt när vi måste passa katterna, tapetsera om titt som tätt, ändra rutiner och anpassa så det passar både katter, oss och Sandra.

Igår rev Sune tapet på ett helt nytt ställe och då kändes det bara för mycket. Det är omöjligt att vara steget före och passa dom varje sekund. Jag varken orkar eller hinner det.

Vi säljer dom inte till någon okänd utan vill hellre ge dom till någon vi känner så vi vet att dom får det bra. Helst vill vi kunna säga till Sandra vart dom är och kanske ha möjlighet att träffa dom igen. Men vi avlivar dom hellre än att riskera att dom inte får det bra.

Så nu är det lite jobbigt, faktiskt. Hur ska vi göra, vad är bäst, vad vill vi, vad orkar vi osv… Det behövs ju bara att dom börjar kela eller lägger sig i knät så inser man ju att man bara vill ha dom kvar. Men jag har iaf ringt/mailat till dom vänner vi har, där katterna skulle få det bra, och kan vara ute. Vi får väl se…


Nåja, nog om det. Vi hade det jättetrevligt i fredags och det var kul att träffa vänner vi inte umgåtts med på rätt länge. Eller snarare släkt, fast det känns mer som vänner :) Så roligt när det funkar med ledigheter och korttids och allt annat som måste stämma.

När vi åkte hem igår, blev vi omkörda av en svart bil, vi gissade att han körde mellan 150-170. Det har man väl sett förr så vi sa bara typ ”Jösses, vilken fart” och tänkte inte mer på det. Men efter bara några minuter såg vi att det stod några bilar i vägrenen och blinkade, så vi undrade om det hänt nåt. Det stod folk och tittade mot en slänt. När vi kom närmare såg vi bildelar på vägen och den svarta bilen helt kvaddad en bit ner i slänten. Göran tyckte det brann i den, men eftersom det hade stannat fler bilar (tackolov) så åkte vi bara förbi. Vi tvivlar ju på att någon överlevde. Hujedamej så otäckt när man får se sånt! Även om vi inte såg någon skadad så fattar vi ju att det inte gick bra…

Lite svar då…
Tack, Myrra, för komplimangen om fotona! Ja, det är jag som har fotat bilderna och är en glad amatör. Jag gillar ju fotografering och nån gång köper jag en systemkamera, och går en fotokurs. För även om bilderna blir okay ändå så går det inte att jämföra med en proffsigare kamera. Det är något jag verkligen vill så det blir det nog också vad det lider. En som går att fota med under vattnet vore toppen, eftersom dykning är en annan dröm jag har. Men först måste jag bli pensionär och miljonär, så jag har tid och råd! ;)

Ang. assistansbolaget så är det inte något som är lokalt här där vi bor, utan utspritt i fler orter/städer i landet. Så det är ganska stort :) Det finns fler assistansbolag att välja mellan, och det kan man göra vart man än bor någonstans. Det är inte kommunen utan försäkringskassan pengarna kommer från. Assistansbolaget är en mellanhand och det väljer man själv om man vill ha eller inte.

Nu får ni ha en skön söndag, alla läsare!
Kramen!

7 kommentarer:

Mona sa...

Så tråkigt att det inte funkar med katterna. Men som du säger, Sandra är vikigast och med allt merjobb så är det tufft för er.
Så otäckt med olyckan, TUR att ni inte var först. HUA, det är otäckt när det händer.
KRAM

Britt-Marie sa...

Förstår att det känns svårt just nu men jag tror ni har fattat ett rätt beslut både för Sandras skull och för katternas, det är ju inte heller meningen att de ska bli en källa bara för irritation. Hoppas ni hittar någon som kan ta emot dem!! Kram

Ulla sa...

Hallå vännen!
Har precis läst din blogg och du har mitt fulla stöd angående katterna för det finns gränser även för en så tålmodig kvinna som du Nina och jag vet att ni gör vad som är bäst för kissarna oavsett dom flyttar eller blir avlivade och det kallar jag för ett stort ansvar för sina djur!

Hoppas allt löser sig till det bästa för er och Sandra!

Kramar
Ulla

Photo by Maria sa...

Hoppas ni hittar en lösning med katterna, att någon kan ta hand om dem.. Helt klart skall ju inte Sandra komma i kläm..

Usch med olyckan.. Inget kul.. Vi såg ju en förra veckan, gick in på nätet och läste Kristianstadsbladet om olyckan, han hade klarat sig bra den föraren.. Helt otroligt med tanke på hur bilen såg ut.. Hoppas "er" fartdåre hade samma tur..

Ha nu en bra fortsatt söndag..

Kram
Mia

Anonym sa...

Oj Nina vad det var mycket att läsa idag!
Tråkigt med katterna men du har min fulla förståelse och jag skulle nog ta bort dem för att slippa oron för var de hamnar. Kanske kallsinnigt men .....!
Fy vilken olycka, tur ni hamnade bakom.

Jag har sett reklamen och reagerar väl inte så mycket men jag har hört att det finns de som tycker den är hemsk.

Hoppas ni kan få samma lycka till personalfesten som du hade inför korttids nu sist.

Ha det gott vännen!

Kram Maritha Q

Helena sa...

Hej!

Trist med kissarna, hoppas det löser sig...

Kramar från Helena

Agneta F sa...

Tråkigt att inte katterna lugnar ner sig! Men vad ni än beslutar er för, vet jag att ni gör det rätta för ni har verkligen Sandras bästa för ögonen!Kramar till er!