Intensivt pedagogiskt och platt fall

Igår ville Sandra skriva på datorn och fixa bilderna från hennes sommarlov. Vi brukar göra nånting efter varje sommarlov som hon får ta med sig till skolan sen. Det hjälper henne att komma ihåg, och berätta vad hon har gjort.

Jag hade tänkt att vi skulle göra det som idag, men Sandra fick syn på fotona som jag hade skrivit ut och plastat in i fredags, och då ville hon göra det på direkten :)

Det är lite olika vad vi brukar göra med fotona. Nån gång har vi satt in dom i en liten fotopärm och hon har ritat till, nån gång har vi gjort en ”sommarlovsbok”

Den här gången fick hon, som sagt, skriva om bilderna på datorn.

  

Egentligen är det ju sommarlov ända till på onsdag då skolan börjar, men för mig känns det som sista dagen idag, eftersom Sandra åker till korttids imorgon och inte kommer hem förrän efter skolan på onsdag.

Det har varit en mycket bra sommar! Sandra har mått mestadels bra och inte varit stressad över ledigheterna. Nästan inget tjat alls om när skolan ska börja har det varit, utan hon har nöjt sig med att vi ”säger till när det blir dags”

Nu sista veckan har hon mest längtat, men inte varit orolig och tjatat. Det betyder att hon förstår, och klarar av, sitt tvåveckorsschema om vi är tydliga och visar några gånger. Nu vet hon hur många dagar det är kvar och behöver inte fråga och tjata om det. För tjat och stress beror ju på att hon inte vet och förstår.

Hursomhelst, det jag skulle skriva var att det är skönt att vardagen kommer igång igen och det långa lovet är slut. För hur det än är så funkar det allra bäst när dagarna är sig lika. Och Sandra älskar sin skola så hon trivs ju bäst på skoldagar.

Nåja, när vi var klara med ”sommarlovspärmen” så var Sandra sugen på lera. Och jag hade grejor hemma, så det var ju inte så jobbigt att sno ihop en Play doh åt henne.

Gul, bestämde hon att den skulle vara och sen hade hon kul ett tag.

Tills vi var tvungna att städa undan lera och duka fram lite mellis så vi skulle hinna med toa- och badrutinerna sen innan chipsmyset skulle börja.

Men efter mellis tog orken slut helt och livet spårade ur alldeles. Det blev nog lite för mycket aktivitet på en och samma dag, som resulterade i utbrott, förstås. Jag frågade om Sandra skulle gå och lägga sig istället, för hon verkade för trött för att orka med sig själv. Och då gjorde hon det!??!!! Gick och la sig i sängen med kläderna på, lilla gumman!

Jag visste ju inte om det hade blivit nån kortslutning, eller om hon faktiskt var för trött och hellre ville sova. Fast jag hade ju svårt att tro att hon frivilligt skulle byta chipsmyset mot sova, liksom.

Efter lite mer utbrottande och knölande så kom hon iaf ner i badrummet tillslut och vi fick toa- och badrutinerna avklarade, och väl i badet blev humöret bättre. Vi får försöka att ta bort alla krav som går att ta bort när tröttheten börjar ta över. Och ett krav för Sandra kan t.ex. vara att gå ner till toaletten. Chipsandet gick iaf bra och sen fortsatte vi att sänka kraven så nattproceduren skulle gå så smidigt som möjligt.

Ja, ibland är det svårt att bromsa i tid och veta vart gränsen går. Sandra är så positiv och vill alltid göra allt och lite till. Hon kan inte själv avgöra hur mycket hon orkar, så det gäller att hela tiden bromsa henne lagom mycket. Och ibland blir det lite för mycket gas å lite för lite broms.

Natten har iaf varit bra och förhoppningsvis har hon sovit ikapp sig. Idag blir det lera, förstås och det passar ju alldeles jättebra det, för ute är det höstruskigt, regnigt och mörkt. Och lite mysigt :)

Må bäst!

♥ Kram ♥