Ännu en gäst :)

Jag säger välkommen till ännu en gäst i min blogg. En tjej på 22 år med diagnosen atypisk autism och adhd som tycker att en diagnos inte är något att skämmas över.

Stå på er och ni klarar av ett liv med diagnoser men man får kämpa lite extra, säger hon och berättar mer om det i det här inlägget, och i hennes blogg som ni hittar HÄR.

Information om min barndom och tonåren och vuxen åren

Jag fick autism diagnosen när jag var i dagisåldern jag hade väldigt svårt för kompisar. Visste inte hur jag skulle ta kontakt och när jag väl tog kontakt gjorde jag det på fel sätt. Sa saker på ett väldigt vuxet sätt fast jag bara var barn. Och jag älskade fakta. Frågade allt som gick att fråga gärna om det andra könet. Jag gillade även att dra andra barn i håret och bita andra barn.

Min mamma fick alltid springa efter mig för jag skrek och sparkade och hoppade. Helst skulle jag bita någon tills denne blödde då var jag nöjd. Jag slog även mina dagis kompisar och fröknar. Kunde inte vistas i samma rum som andra barn. Och det gick lättast när jag hade schema.

Och mamma fick alltid passa mig. Hade även assistent när jag gick i skolan ända upp till högstadiet. Jag bytte assistenter väldigt ofta för jag var väldigt svår att ha att göra med. Bestämd dam var jag riktigt bestämd. Ville jag inte räkna matte ja då räknade inte jag matte om man inte lockade och snirklade sig. Och när jag gick i skolan från förskolan till 9 blev jag mobbad. För jag betedde mig inte normalt hade samma beteende som på dagis fast nu började jag sparka på folk och skrika på folk. Brukade även leka fröken och tillrättavisa mina klasskamrater om de gjorde fel. Förstod inte att det jag gjorde var fel.

Det jag var bra på var att jag kunde prata lite för mycket men jag kunde prata efter många års övande tillsammans med min underbara mamma. Jag kunde titta folk i ögonen även det efter mycket övande av min mamma. Och jag kunde läsa efter mycket övning av min fröken i 1an. Allt jag kunde hade jag fått lära mig.

Om tonåren

I tonåren förvärrades problemen enormt. Blev ännu mer aggressiv och slog hårdare och oftare. Flyttade hemifrån då det inte funkade hemma.

Skolan fungerade inte överhuvudtaget. Men började få bekanta inga vänner förens jag var 16 och vi var verkligen bästisar. Gjorde allt ihop och skrattade och då hade jag även blivit av med mina assistenter i skolan och klarade mig bättre själv. Fast samtidigt klarade jag mig inte alls då jag mådde dåligt över mina diagnoser.

Dock var det bara de som mobbade mig och mina föräldrar som råkade ut för mina slag och sparkar. Min bästis visste hur långt man kunde gå innan jag blev arg och började skrika och när jag blev så arg så sa jag lugnt till min kompis att nu klarar jag inte det här mer vi måste byta spår. Vägrade scheman då för jag tyckte det var löjligt vägrade även äta mina mediciner som gjorde att jag fungerade.

Det jag var bra på var att läsa och att vara en bra kompis. Jag var en bra kompis då jag hade börjat bry mig om andra och min förra bästa vän sa alltid du är en sådan bra kompis er när jag är ledsen och sitter uppe hela natten och tröstar. Men det hade jag fått lära mig under åren.  Jag började bli bra på att lyssna på andra personer men det krävde då all min koncentration.  Jag var en duktig elev satt still på lektionerna och lyssnade dock bara om det var lärare som kunde få mig att förstå och göra så jag tyckte ämnet var intressant.  Och matte var jag usel på.

Vuxen åren

När jag fyllde 18 så fick jag min första pojkvän som jag älskade och som det gick riktigt bra med. Men när jag var 19 tog den relationen slut och min relation med min bästa kompis tar slut för det händer saker i mitt liv som gjorde att jag inte klarade av att ha varken pojkvän eller vänner.

Även när jag var 19 så började jag fungera mer normalt men jag hade inga vänner för jag accepterade inte min diagnos överhuvudtaget. Men jag hade sommarjobb som funkade jätte bra. Och min relation med föräldrarna började bli okej.   Och jag flyttade till första egna boendet innan dess bodde jag i egen lägenhet fast i anslutning till ett boende men det funkade inte för jag vara för duktig. Här upphörde även min aggression och jag skrek mycket mindre än innan. Och det var nu min autism syntes mindre och mindre.

Hände inte mycket nytt när jag var 20 eller 21. Men nu när jag är 22 har jag fått nya kompisar och jag accepterar min diagnos och jag har testat schema men kan inte följa det så det struntar vi i. Har timstock men det funkar inte så den struntar vi med i. Jag har en riktigt bra relation med mina föräldrar. Och jag har ännu ingen pojkvän men det har jag ingen brådska med.

Tipps till dig med autism

1. Ta vara på den du är. För även om det känns som om svårigheterna är övermäktiga .

2. Ta hjälp av de du litar på.

3. Ta i mot god-man om du behöver det. (de flesta även de utan utvecklingstörnig behöver god-man eftersom man har svårt med det visuella)

4. Ta i mot boendstöd. (De flesta med autism behöver boendstöd för strukturens skull.

5. Ta i mot alla hjälp ifrån lss.

6. Kan vara bra att ha en kontaktperson om man känner sig ensam eller om man har vänner men behöver någon som stöttar i det sociala och som kan hjälpa en att hitta på nya aktiviteter då man kan vara väldigt enformig.

7. Låt sorgen ta sin tid om det är ditt barn eller du själv som har problemen.

8. Jag har inga barn men vet att om man har lättare autism eller asperger så kan man klara av att ha barn. Men här lyfter jag ett varnande finger ta reda på vad de i din omgivning tycker och känner om det så du inte blir av med ditt barn. Och ha en stabil partner som älskar dig och bryr sig om dig.

9. Acceptera diagnosen.

10. Lyssna på dina föräldrar även om det är svårt. Om det inte är så att de är elaka. Och med elaka menar jag att de slår dig på kroppen eller säger ord som är elaka det är med misshandel eller om de säger saker som får dig att känna dig låg och ledsen. Ett exempel du kan ingenting för du har autism. I det läget kan du säga nej det här kan jag inte för jag har autism men du kan väl lära mig?

Ta hand om er alla där ute nu. Och skriv gärna till mig på bloggen om ni vill ha mer tipps. Lättare för mig att skriva om jag får frågor. Är inte så mycket att skriva om min vardag då jag har fullt upp.

Kram på er alla finisar

Stort tack till ”Anonym” för att du vill dela med dig om hur det kan vara att leva med autism. Du tillför mycket kunskap och förståelse genom din berättelse. Jag önskar dig all lycka, och välkommen åter om du vill gästa mig fler gånger.

♥ Kram ♥