Det finns hopp

Det blev inget vettigt gjort igår heller, men vi har iaf kommit igång med lite promenerande igen. Snart ska väl kondisen vara reparerad så vi längtar ut å gå så fort vi kan, som vi gjorde förut.

 

När Sandra kom hem var hon lite tröttare än i onsdags, men fortfarande strålande glad. Allt gick lekande lätt och hon fixar saker som hon inte brukar fixa om hon inte mår riktigt bra. Det märks att hon är nöjd med att sommarlovet är slut :)

Tröttheten kommer ju tillslut, annars vore det ju konstigt. Men hon klarar så mycket mer nu än vad vi ens kunde föreställa oss för några år sen. Det har skett en enorm utveckling, och en del av den har ni som följt min blogg säkert märkt.

 

Men dom största jobbigheterna som vi har haft, och som vi liksom hade vant oss vid och ställt in oss på att alltid ha att kämpa med, har jag inte skrivit om av hänsyn till Sandra. Jättestora saker som liksom inte är några problem alls längre! Helt otroligt, egentligen. Så ni som är mitt i kämpandet, det finns hopp! Alltid!

Det var faktiskt en vän som sa så till mig när Sandra var mitt i det jobbigaste. Jag vet att jag tänkte ”Ja, det är ju bra, att det finns hopp och blir bättre för många, men det gäller inte oss”

Inte för att jag var pessimistisk och inte trodde på utveckling. Det gjorde jag självklart och fattade så klart att det skulle bli bättre. Men jag kunde aldrig tänka mig att dom stora svårigheterna inte skulle vara några bekymmer alls i framtiden. Men så blev det :)

 

En av jobbigheterna som jag kan skriva om är ju tröttsjukan, eller stressjukan som Sandra hade när hon var yngre. När det var som värst så blev hon sjuk nästan varje vecka och hade över 40% frånvaro i skolan. Det var innan vi bytte skola och innan livet runt henne anpassades ordentligt.

När det blev för mycket krav och för mycket intryck så blev Sandra sjuk och det innebar att hon sov och kräktes om vartannat i minst ett dygn. Kräktes gjorde hon i genomsnitt en gång i kvarten, under det dygnet. Och hon klarar ju inte av att gå till toan när hon mår illa…

 

Så det var till att passa, dygnet runt. Sen var det låsningar samtidigt, förstås. Så hon klarade inte ens att sätta sig upp i sängen när hon skulle kräkas. Och gjorde hon det så slog hon undan bunken och när sängkläderna var bytta kunde hon inte lägga sig. Sen kom nästa kräkattack.

Jo, det var jobbigt! Även fast jag inte minns det på riktigt längre. Men man var ju inte så vidare värst pedagogisk frampå morgonkvisten efter sju sängbyten, femton utbrott och ingen sömn…

 

Mitt i allt det där minns jag att jag var så tacksam över att Sandra aldrig hade varit magsjuk… Man har en viss förmåga att se positivt på sakar och ting ändå ;)

Nu är tröttsjuka nästan borta och det kunde vi aldrig tro när hon var liten. Även när vi förstod vad hon blev sjuk av, så trodde vi aldrig att vi skulle slippa tröttsjukan i framtiden.

Sen har vi två stora svårigheter till (som faktiskt var jobbigare) som vi kämpade med då, och som inte är minsta problem idag.

 

Så det finns hopp :)

♥ Kram ♥