måndag 26 mars 2012

Gnälligt

Igår var en trött dag och vi undrade hur Sandra skulle orka med skolan och korttids som idag. Vi behöver verkligen lite ledigt, men inte på Sandras bekostnad, så klart.

Fast nu är det ju den där viktiga, obligatoriska utbildningen via assistansbolaget som är vartannat år där vi går igenom hjärt-/lung-räddning och sånt. Mycket nyttigt, för man vet aldrig hur man reagerar i en nödsituation. Jag har varit med om det en gång och då virrade jag bara omkring och gjorde ingen som helst nytta...


Nåja, vi känner väl att vi ger det en chans iaf, så vi kommer iväg på utbildningen. För sen vetitusan när damen tänker bli pigg. Hon skulle ut en stund igår efter maten, men det blev utbrott av det hela istället, och tröttgnäll om precis allt och inget.

Och dagen slutade inget vidare heller, utan vi blev påminda om hur vi hade det varje dag ett tag, med maktlöshet och känslan av att inte klara sitt eget barn. Jag vill inte gå in närmare på det, men det händer iaf ibland att det blir total låsning. Vi måste hjälpa henne med en sak, men klarar det inte utan att hon själv är med på det. Och det är hon inte…

Det ihop med ”alldeles för trötta” gjorde väl att det svämmade över totalt här. Först tappade jag tålamodet och det bara kom ”inte så värst pedagogiska ord” ur min mun. Sen tappade Göran tålamodet och Sandra gallskrek. Tillslut gallskrek vi väl alla tre.

Det var bara att gå därifrån ett tag, och försöka samla ihop sig igen. Men tillslut gav vi upp och överlåter allt till korttids istället. Hur schysst är det då?? Men vi fixade inte mer :(

Jag mailade till korttids iaf och har vi nu lite flyt så går det bra där i eftermiddag… Vi hoppas det, för nu behöver vi få andas bara lite här. Men det känns inte ett dugg bra att skicka iväg henne när hon är för trött, och det gör vi ju aldrig i vanliga fall.

En släkting sa en gång till mig att hon förstod preciiis hur vi hade det, för hennes dotter hörde dåligt på ena örat när hon var liten. Jomenvisst! Tack för den förståelsen! *himlar med ögona*


Man saknar ju en närstående att ringa och få hjälp av ibland. Nån som var intresserad och hade lärt känna Sandra, och lärt sig om autism. Som man tycker att mor- och farföräldrar borde göra… Som jag självklart hade gjort om jag hade ett barnbarn, eller nära släkting som behövde hjälp…

Nån vi litade på, och som kunde Sandra och ville vara med henne när vi behöver iväg på annat, eller bara andas lite. Nån som brydde sig om hur hon mår...

Jag misstänker ju att vår lilla, lilla släkt läser min blogg. Men eftersom dom inte vill erkänna det och inte ens hör av sig när Sandra blir jättesjuk, så skiter jag i vilket. Varsågod och ta del av mina tankar som inte bara är positiva! Eller börja bry er om! Men det känns lite försent, så det kommer krävas en hel del om det ska bli bra. Sådeså!

Våra fina vänner visade att dom fanns där, och brydde sig om, för oj vad mycket fina hälsningar vi fick när vi låg på sjukhuset. Tack till er alla!


Nog om det. Anonym tipsade om nåt bra igår, nämligen en babyvakt med kamera i… Det har vi nu kollat upp och kommer att köpa så fort vi får tid. Tack! :)

Bara vi nu inte får nån anmälan på oss (det är ju inte omöjligt med tanke på hur vi uppfattas ”ute på stan” när Sandra vrålar). Det skulle just vara snyggt om dom kom hem och fick syn på att vi har en kamera över badkaret!!!! Kan ju missuppfattas, liksom. Man har ju hört skräckexempel på förhastade åtgärder… Vi får väl försöka ställa in den så man bara ser huvudet… Men vilken hjälp, tänk vad det finns bra grejor ändå :)


Jahaja, nu ska jag fixa klart här och gå upp för att väcka Sandra strax, så får vi se hur hon mår... Det blev lite gnälligt idag, men jag är så himla trött. Ha en fin dag!

♥ Kram ♥

4 kommentarer:

Maritha sa...

Jamen visst måste man få gnälla och jag kan inte ens föreställa mig hur trött ni är efter veckans pärs!!!!!

Ja det är synd att ni inte har släkten som kan hjälpa till eller ens vill förstå hur ni har det och vi som vill bor för långt bort och har inte en chans att lära känna Sandra så vi kunde ställa upp :o((

Hoppas damen är pigg när hon vaknar så ni kan både utbilda er och vila lite :o))

Massa styrkekramar Maritha

Annelie L sa...

Gnäll och gnäll, det tycker jag nog inte...Ni har haft en jätte tuff period utan tid för någon som helst vila, det är klart att det inte finns något tålamod kvar då.
Jag har skrivit det innan och jag skriver det igen, jag kan inte förstå hur någon kan välja bort dig, du som är godhjärtad, snäll, positiv ,omtänksam,roligt och trevlig på alla sett och vis... Skulle du vara min dotter skulle jag vara väldigt, väldigt stolt.
Sandra är ju en självklar del av dig, alltså skulle det mest naturliga i världen vara att älska henne lika mycket, bry sig om och lära så mycket som möjligt så man kan vara ett stöd, men framför allt få den kärlek och allt det fina det innebär att få vara en del av er familj.
Jag hoppas ni får er välbehövliga vila och får hämta lite ny energi, så ni orkar fortsätta vara de underbara föräldrar ni är till Sandra.
Kram Annelie

Photo by Maria sa...

En sådan babysitter hade vi på min förra arbetsplats, i sovrummet.. Då slapp vi gå in och störa för att kolla om hon sov, eller var vaken =) Den går inte att filma med så den biten kan man ju inte bli anmäld för iaf... Den är kanonbra =)

Hoppas det gått bra på kortis så att ni får eran ledighet för att ladda batterier..

Kram Mia

Tina sa...

En bamsekram blir det idag, går med i tröttklubben, eller ska vi kalla den galet slut ? ;)