lördag 8 mars 2014

Anpassning och assistans

Sandra var förstås lite trött när hon kom hem igår, och hennes sista dag för veckan hade varit skör. Men hon hade ett inre lugn och glimten i ögonen var tillbaks. Kvällen gick bra och vi hade en mestadels glad och nöjd tjej, som orkade vara uppe till lite mer normal sovtid igen. Skönt! Vi är snart ikapp oss helt, ska ni se J

Det första Sandra ville ha bekräftat när jag öppnade bildörren för att möta henne igår när hon kom hem var att det är dv igen på måndag. Helger är inget vidare, tycker hon, men nödvändiga för hennes ork. Vi kommer ta det lika lugnt som vi brukar.


Jag tjatar lite, men det är faktiskt otroligt vilken enorm skillnad det är på Sandra när hennes dagar är anpassade rätt, och när dom inte är det. Vi pratade lite om det, Göran och jag, och vi tycker att det är så tydligt. För lång tid med oanpassade dagar gör att Sandra mår sämre och sämre. Tillslut kommer tecken på överbelastning och stressjuka hos henne.

Vi pratade om hur viktigt det är att människor som jobbar med Sandra känner henne väl, för gör man inte det så ställer man för höga krav på henne. Man tror att hon förstår mer än hon gör, och framför allt, man tror att hon orkar mer än hon gör.

Sandra är väldigt positiv, och det är förstås bra, men det innebär att hon inte har nån broms, utan kör på. Hon tycker allt är roligt, och säger i stort sett alltid ja när man frågar henne. Hon blir överlycklig av allt man gör utöver vardagen.

Känner man inte Sandra då, så är det väldigt, väldigt lätt att köra på för mycket. Det krävs personkännedom för att se skillnaden på stress och glädje, uttråkning och övertrött och att fylla på lagom med intryck. Och det är viktigt just för att skillnaden på när Sandra får lagom och mår bra är enorm mot när det har blivit för mycket och hon inte mår bra. Och för lång tid med fel bemötande och anpassning gör att hon kraschar.


Det är klart att det finns en oro inför framtiden, för även om personer som jobbar med Sandra är duktiga och bra människor så hjälper inte det om man inte kan läsa av henne rätt. Det är inte lätt att veta orsakerna till Sandras mående om man inte känner henne väl, och vet man inte orsakerna så kan man inte anpassa rätt.

Nu går inte jag omkring och oroar mig om dagarna, men visst finns det där i bakhuvudet. Sandra har ingen släkt som vet hennes behov, så det gäller att vi överlever tills vi har lärt så många som möjligt hur Sandra fungerar. Och att det finns superfina människor som har den speciella fingertoppskänslan, det vet vi ju J

Det har blivit så tydligt nu när förra dv inte funkade, och vi såg hur Sandras mående dalade. Sen har vi fått tänka till ordentligt iom ansökningen om särskilt anpassat boende. Vilka anpassningar behöver Sandra, och varför. Då har hennes svårigheter blivit så tydliga för oss, för man tänker inte ”svårigheter” i vardagen. Särskilt inte när vardagen fungerar.

Att Sandra behöver assistans råder inga som helst tvivel om och på ett sätt känns det ju skönt när det blir bekräftat från alla håll i intyg och när vi ser det så tydligt i anpassningarna, även om det så klart inte är roligt med svårigheter. Jag tror ni förstår hur jag menar.

Det finns dom som ifrågasätter Sandras behov av assistans, och det finns alltid en oro inför framtiden. Just den bekräftelsen, att hon faktiskt skulle dö utan hjälp, gör ju hennes framtid tryggare, eftersom hon inte kommer bli lämnad ensam. Dom som ifrågasätter har lagt mer tid på att döma än att ta reda på fakta, och det får ju vara deras problem på nåt sätt.


När vi assistenter har gjort ett hästjobb, det är då behovet av assistans inte syns lika tydligt på Sandra. Med rätt ”bredvid-stöd” och ”förbereden väg” märks inte svårigheterna lika tydligt.

Jag brukar jämföra med ett rörelsehinder, för det som syns har folk lättare att förstå. En person som inte kan gå, behöver en rullstol för att ta sig fram. Svårigheterna att ta sig fram syns inte lika tydligt om man har en rullstol som hjälpmedel. Jane är Sandras ”rullstol” och utan assistans tar hon sig ingenstans.

Men sen är miljön viktig också, det blev väldigt tydligt nu när den första dv inte fungerade. Det räcker inte att ha en rullstol om man ska bestiga ett berg.


Må gott!

.

1 kommentar:

Bellan sa...

Kan bara hålla med i allt du skriver. Tänker inte alls protestera eftersom jag har samma tankar och samma synsätt i ämnet.
Sandra har de bästa föräldrar hon kan få!

Kramar om <3
//Bellan