Sandra var
förstås lite trött när hon kom hem igår, och hennes sista dag för veckan hade
varit skör. Men hon hade ett inre lugn och glimten i ögonen var tillbaks. Kvällen
gick bra och vi hade en mestadels glad och nöjd tjej, som orkade vara uppe till
lite mer normal sovtid igen. Skönt! Vi är snart ikapp oss helt, ska ni se J
Det första
Sandra ville ha bekräftat när jag öppnade bildörren för att möta henne igår när
hon kom hem var att det är dv igen på måndag. Helger är inget vidare, tycker
hon, men nödvändiga för hennes ork. Vi kommer ta det lika lugnt som vi brukar.
Jag tjatar
lite, men det är faktiskt otroligt vilken enorm skillnad det är på Sandra när
hennes dagar är anpassade rätt, och när dom inte är det. Vi pratade lite om
det, Göran och jag, och vi tycker att det är så tydligt. För lång tid med
oanpassade dagar gör att Sandra mår sämre och sämre. Tillslut kommer tecken på
överbelastning och stressjuka hos henne.
Vi pratade
om hur viktigt det är att människor som jobbar med Sandra känner henne väl, för
gör man inte det så ställer man för höga krav på henne. Man tror att hon
förstår mer än hon gör, och framför allt, man tror att hon orkar mer än hon
gör.
Sandra är
väldigt positiv, och det är förstås bra, men det innebär att hon inte har nån
broms, utan kör på. Hon tycker allt är roligt, och säger i stort sett alltid ja
när man frågar henne. Hon blir överlycklig av allt man gör utöver vardagen.
Känner man
inte Sandra då, så är det väldigt, väldigt lätt att köra på för mycket. Det
krävs personkännedom för att se skillnaden på stress och glädje, uttråkning och
övertrött och att fylla på lagom med intryck. Och det är viktigt just för att
skillnaden på när Sandra får lagom och mår bra är enorm mot när det har blivit för mycket och hon inte mår
bra. Och för lång tid med fel bemötande och anpassning gör att hon kraschar.
Det är
klart att det finns en oro inför framtiden, för även om personer som jobbar med
Sandra är duktiga och bra människor så hjälper inte det om man inte kan läsa av
henne rätt. Det är inte lätt att veta orsakerna till Sandras mående om man inte
känner henne väl, och vet man inte orsakerna så kan man inte anpassa rätt.
Nu går
inte jag omkring och oroar mig om dagarna, men visst finns det där i bakhuvudet.
Sandra har ingen släkt som vet hennes behov, så det gäller att vi överlever
tills vi har lärt så många som möjligt hur Sandra fungerar. Och att det finns
superfina människor som har den speciella fingertoppskänslan, det vet vi ju J
Det har
blivit så tydligt nu när förra dv inte funkade, och vi såg hur Sandras mående
dalade. Sen har vi fått tänka till ordentligt iom ansökningen om särskilt
anpassat boende. Vilka anpassningar behöver Sandra, och varför. Då har hennes
svårigheter blivit så tydliga för oss, för man tänker inte ”svårigheter” i
vardagen. Särskilt inte när vardagen fungerar.
Att Sandra
behöver assistans råder inga som helst tvivel om och på ett sätt känns det ju
skönt när det blir bekräftat från alla håll i intyg och när vi ser det så
tydligt i anpassningarna, även om det så klart inte är roligt med svårigheter.
Jag tror ni förstår hur jag menar.
Det finns
dom som ifrågasätter Sandras behov av assistans, och det finns alltid en oro
inför framtiden. Just den bekräftelsen, att hon faktiskt skulle dö utan hjälp,
gör ju hennes framtid tryggare, eftersom hon inte kommer bli lämnad ensam. Dom
som ifrågasätter har lagt mer tid på att döma än att ta reda på fakta, och det
får ju vara deras problem på nåt sätt.
När vi
assistenter har gjort ett hästjobb, det är då behovet av assistans inte syns
lika tydligt på Sandra. Med rätt ”bredvid-stöd” och ”förbereden väg” märks inte
svårigheterna lika tydligt.
Jag brukar
jämföra med ett rörelsehinder, för det som syns har folk lättare att förstå. En
person som inte kan gå, behöver en rullstol för att ta sig fram. Svårigheterna
att ta sig fram syns inte lika tydligt om man har en rullstol som hjälpmedel.
Jane är Sandras ”rullstol” och utan assistans tar hon sig ingenstans.
Men sen är
miljön viktig också, det blev väldigt tydligt nu när den första dv inte fungerade.
Det räcker inte att ha en rullstol om man ska bestiga ett berg.
Må gott!
.
1 kommentar:
Kan bara hålla med i allt du skriver. Tänker inte alls protestera eftersom jag har samma tankar och samma synsätt i ämnet.
Sandra har de bästa föräldrar hon kan få!
Kramar om <3
//Bellan
Skicka en kommentar