En liten lägesrapport

Igår var det en bättre dag. Gråten är nära mest hela tiden, men damen var piggare och klarade lite mer krav. Då menar jag krav som att vi är nära, t.ex. Vi pusslade t.o.m. lite, som omväxling till klippandet.

Ju närmare kvällen vi kom, desto närmare var det till tårarna. Men det gick ganska bra ändå, och natten var lugn. Idag ser det ut som damen har en blåtira efter allt gråtande. L Jag hoppas verkligen att vi inte behöver visa upp ögat, utan att det går över av sig själv, men hon har nog ont. Det är svårt att veta om tårarna beror på längtan till imorgon eller faktiskt ont i ögat.

Det är inte bara att fråga, liksom. Fråga kan man, förstås, men man kan inte lita på svaret. Jag märker iaf på henne att hon besväras av ögat, och det känns ju inget vidare, faktiskt. Man går inte till vc för nöjes skull, även om Sandra brukar klara det bra.

Nåja, vi avvaktar och ser. Några tårar har vi hunnit med idag med och Sandra vill helst att det ska vara kväll redan. Det första hon frågade i morse var när det är dags att duscha, och det tillhör ju kvällsrutinerna. Jag gissar att hon vill få dagen överstökad så det blir måndag istället. ♥

Ha en skön söndag!

P.S. Gå in och gilla Neurobloggarna på Facebook om du inte redan har gjort det. Den här veckan handlar det om ”Föräldrabemötande” och det finns en hel del spännande att läsa där. Och hjälp oss att sprida insikt om npf genom att dela sidan med era vänner. Tack för hjälpen!

.