onsdag 21 maj 2014

Tema – Flytta hemifrån – När?

Jag tror att vi föräldrar till barn i behov av särskilt stöd får höra det oftare än föräldrar i standardfamiljer. Vi har fått kommentarer om det sen Sandra var ganska liten.

Ni förstår väl att hon inte kan bo hemma jämt.


Jo, vi förstår det, tänka sig ;) Men vad många inte tycks förstå är att det krävs en hel del mer av oss, än av föräldrar i standardfamiljer, innan hon kan flytta. Och hon är faktiskt bara 19 år, så hon bor inte hemma på övertid ännu, precis. (Ändå har vi fått den kommentaren ganska många gånger vid det här laget) Vi måste ju se till att det finns ett bra alternativ först, och till dess står vårt hem självklart kvar för henne.

Det är som att det finns nån föreställning om att man per automatik inte vill släppa taget om barn med funktionsnedsättning. Men, tro mig, allt har en orsak. Så fråga gärna istället för att döma.

Det är ganska stor skillnad på barn som är självgående och barn som är helt beroende av sin omgivning. Det blir mycket viktigare att man bygger upp allt runt barnet innan man kan släppa det där taget då. Det är som en del inte förstår det, iallafall känns det så när man får kommentarer om att man är hönsig och att man måste låta andra ta över nån gång.

Vi har jobbat åt det hållet ända sen Sandra fick sin diagnos, men vi har aldrig tänkt att hon skulle flytta hemifrån tidigare än vad andra brukar göra. Vi är förstås medvetna om att det kommer ta längre tid, och det är därför vi alltid har haft det som vårt största mål.

Sen tillkommer ju ett liv som är ganska fullt av annat mest helatiden, så den där orken att ta tag i nästa projekt kanske inte infinner sig på direkten när det behövs alla gånger. Vi behöver andas lite mellan anpassningarna också, och det är när det fungerar som vi laddar våra batterier.

Men det är ju inte för vår skull som det tar tid, som många tycks tro av nån märklig anledning. Faktiskt att jag ser fram emot att få lite mer egen tid. Ett vanligt jobb och vara ledig när jag är ledig. Och det jag längtar mest till, att få vara mamma istället för assistent. Eller åtminstone mer mamma än assistent.

Men jag är inte beredd att ”köra iväg” Sandra för tidigt för att mina egna behov ska tillfredsställas. Konsekvenserna om det blir fel är på tok för stora, och det är Sandra som får ta smällarna. Dessutom leder bakslag till att allt tar ännu längre tid.

Det vore skönt om andra bara kunde lita på att vi känner Sandra bäst, och faktiskt är kapabla att lösa vår största och svåraste uppgift på hennes bästa sätt. Jag gillar stöd, och åsikter. Fråga går jättebra och jag behöver prata om det, för det är inte plättlätt. Men att bli ifrågasatt, det klarar jag mig fint utan.


Den här veckan har Neurobloggarna tema ”Flytta hemifrån” Välkomna in och gilla sidan och dela den gärna med era vänner. Bidrag till veckans tema skickar du som ett meddelande till oss eller skriver om du hellre vill gästblogga hos någon av oss. Det går bra att vara anonym.

Vill du läsa mitt vanliga inlägg för dagen så scrollar du vidare.

.

2 kommentarer:

Lena sa...

Åh så förbannat (sorry) bra skrivet Nina. Precis så är det ju!
KRAM bästa bästa du!

<3

Anonym sa...

Håller med om att det är en stor uppgift att få till ett bra boende när våra mest speciella barn flyttar hemifrån.
Här blev det så att Hannas inskolning gått och går stegvis:
1.att hon fick se lägenheten innan,fick välja tapet till sovrummet färg på köksstolar och liknande
2.hon flyttade in (jag hade möblerat och gjort allt klart så flyttdagen tog hon med sin säng och sina kläder och sina andra saker hon måste ha varje dag)
3.jag och alla andra assistenter tillsammans anpassar eftersom vi märker vad som behövs (tror inte allt går att förutse tyvärr)
För min del var det ett måste,är ensam om ansvaret och vill hinna/orka se till att Hanna har det så bra som möjligt innan jag går i pension.Vet att det tar extra lång tid för henne att vänja sig med nyheter så därför var det bäst för henne att flytta som 20-åring ihop med min ålder.
Inget lätt beslut och ibland känns det i mammahjärtat än i dag att lämna henne,måste ju tänka framåt såna gånger och
Här vet jag att jag aldrig hade orkat ha ett annat jobb för såpass mycket tid har det tagit att hjälpa till med alla anpassningar dessa två år (hittills),mycket har varit tankearbete (det går lättare efter Hannas flytt att få utrymme för det)som jag sedan kunnat omsätta praktiskt när jag åkt till henne.
Ha en skön kväll och en god natt!
Annette