Jag tror
att vi föräldrar till barn i behov av särskilt stöd får höra det oftare än
föräldrar i standardfamiljer. Vi har fått kommentarer om det sen Sandra var
ganska liten.
Ni förstår
väl att hon inte kan bo hemma jämt.
Jo, vi
förstår det, tänka sig ;) Men vad många inte tycks förstå är att det krävs en
hel del mer av oss, än av föräldrar i standardfamiljer, innan hon kan flytta.
Och hon är faktiskt bara 19 år, så hon bor inte hemma på övertid ännu, precis. (Ändå
har vi fått den kommentaren ganska många gånger vid det här laget) Vi måste ju
se till att det finns ett bra alternativ först, och till dess står vårt hem
självklart kvar för henne.
Det är som
att det finns nån föreställning om att man per automatik inte vill släppa taget
om barn med funktionsnedsättning. Men, tro mig, allt har en orsak. Så fråga
gärna istället för att döma.
Det är
ganska stor skillnad på barn som är självgående och barn som är helt beroende
av sin omgivning. Det blir mycket viktigare att man bygger upp
allt runt barnet innan man kan släppa det där taget då. Det är som en del inte
förstår det, iallafall känns det så när man får kommentarer om att man är
hönsig och att man måste låta andra ta över nån gång.
Vi har
jobbat åt det hållet ända sen Sandra fick sin diagnos, men vi har aldrig tänkt
att hon skulle flytta hemifrån tidigare än vad andra brukar göra. Vi är förstås
medvetna om att det kommer ta längre tid, och det är därför vi alltid har haft det som vårt största mål.
Sen
tillkommer ju ett liv som är ganska fullt av annat mest helatiden, så den där
orken att ta tag i nästa projekt kanske inte infinner sig på direkten när det
behövs alla gånger. Vi behöver andas lite mellan anpassningarna också, och det
är när det fungerar som vi laddar våra batterier.
Men det är
ju inte för vår skull som det tar tid, som många tycks tro av nån märklig
anledning. Faktiskt att jag ser fram emot att få lite mer egen tid. Ett vanligt
jobb och vara ledig när jag är ledig. Och det jag längtar mest till, att få
vara mamma istället för assistent. Eller åtminstone mer mamma än assistent.
Men jag är
inte beredd att ”köra iväg” Sandra för tidigt för att mina egna behov ska
tillfredsställas. Konsekvenserna om det blir fel är på tok för stora, och det är
Sandra som får ta smällarna. Dessutom leder bakslag till att allt tar ännu
längre tid.
Det vore skönt
om andra bara kunde lita på att vi känner Sandra bäst, och faktiskt är kapabla
att lösa vår största och svåraste uppgift på hennes bästa sätt. Jag gillar
stöd, och åsikter. Fråga går jättebra och jag behöver prata om det, för det är
inte plättlätt. Men att bli ifrågasatt, det klarar jag mig fint utan.
Den här
veckan har Neurobloggarna tema ”Flytta hemifrån” Välkomna in och gilla sidan
och dela den gärna med era vänner. Bidrag till veckans tema skickar du som ett
meddelande till oss eller skriver om du hellre vill gästblogga hos någon av
oss. Det går bra att vara anonym.
Vill du
läsa mitt vanliga inlägg för dagen så scrollar du vidare.
.
2 kommentarer:
Åh så förbannat (sorry) bra skrivet Nina. Precis så är det ju!
KRAM bästa bästa du!
<3
Håller med om att det är en stor uppgift att få till ett bra boende när våra mest speciella barn flyttar hemifrån.
Här blev det så att Hannas inskolning gått och går stegvis:
1.att hon fick se lägenheten innan,fick välja tapet till sovrummet färg på köksstolar och liknande
2.hon flyttade in (jag hade möblerat och gjort allt klart så flyttdagen tog hon med sin säng och sina kläder och sina andra saker hon måste ha varje dag)
3.jag och alla andra assistenter tillsammans anpassar eftersom vi märker vad som behövs (tror inte allt går att förutse tyvärr)
För min del var det ett måste,är ensam om ansvaret och vill hinna/orka se till att Hanna har det så bra som möjligt innan jag går i pension.Vet att det tar extra lång tid för henne att vänja sig med nyheter så därför var det bäst för henne att flytta som 20-åring ihop med min ålder.
Inget lätt beslut och ibland känns det i mammahjärtat än i dag att lämna henne,måste ju tänka framåt såna gånger och
Här vet jag att jag aldrig hade orkat ha ett annat jobb för såpass mycket tid har det tagit att hjälpa till med alla anpassningar dessa två år (hittills),mycket har varit tankearbete (det går lättare efter Hannas flytt att få utrymme för det)som jag sedan kunnat omsätta praktiskt när jag åkt till henne.
Ha en skön kväll och en god natt!
Annette
Skicka en kommentar