Det var det, det

Jag börjar dagen med ett vanligt inlägg, eftersom det har varit nyårsafton och jag tänker att ni kanske ville veta hur det gick med vårt firande. Senare idag kommer min första del i Neurobloggarnas tema om relationer, för er som är intresserade av det.

Nyårsafton gick rätt bra, får man väl säga. Sandra var skör och hade nära till den stressiga gnällrösten, men funkade okay däremellan, och vi slapp utbrott under dagen. Jag mådde inget vidare och trodde att jag höll på att bli sjuk mitt i alltihop, men det höll sig i schack med hjälp av tabletter och vila.

Dagen såg väl ut ungefär som dom flesta andra dagarna hos oss, med undantag för att Göran lagade maten och bjöd på 3-rätters a´la´Göran, eller nåt. Tre rätter var det iaf, även om han inte precis la ner nån själ i det. Lite kul var det att han hade använt pepparkaksformarna till köttet. Sandra blev överlycklig av att få en bil på tallriken, och lite smickrad blev jag väl över att jag fick hjärtan ;)

Efterrätten var bäst, tyckte Sandra

 

Glass går ju alltid hem och menyn passade Sandra, som annars inte är van (inte brukar fixa) att vänta på fler rätter och sitta alla länge, liksom. Men det gick bra och det är ju det enda som är viktigt när hon är hemma.

Vi turades om att pussla med ”lilla damen” för att försöka hålla humöret uppe så gott det gick, men hon mådde inte heller så bra och fick ett par Alvedon på eftermiddagen.

 

Det är inte alltid lätt att veta vad det är och om det hjälper med Alvedon, men blir hon nöjd med det så får det vara så. Hon sa att hon var snurrig, och då hjälper det nog bättre med vätskepåfyllning. Men hon kan ha ont utan att hon kan förklara det, så ibland får man chansa lite.

Som sagt så såg dagen ut som dagarna brukar se ut här, men frampå kvällen blev det ändringar i schemat. Sandra är ju väldigt känslig för trötthet, så vi ville få alla måsten klara som vanligt, innan tröttheten tog över.

 

Det blev ingen middag, men lite mellismys och en skinkmacka. Sen efter toa- och badrutiner, när det i vanliga fall bara är lite tv kvar av dagen innan sovtid, så började den långa väntan på 12-slaget.

Det blev inga foton tagna efter mellis. Vi hade jämt att göra med att få kvällen lugn i tv-soffan glada över att dom visade cirkus som Sandra älskade, så den timmen hade vi riktigt familjemys då vi alla faktiskt kunde sitta i soffan samtidigt, hela timmen :)

Efter det roade vi oss ytterligare en timme med nachos, och Sandra höll ihop, trots tröttheten. Det blev bara ett par nattlinne-byten och en kladdig morgonrock, men inget utbrott (som det väldigt lätt blir när damen spiller)

Klockan tio blev tröttheten för jobbig och det var bara ”vänta” kvar i två timmar. Vi satte på en film och Sandra grät sig till sömns i mitt knä. Det var bra att hon somnade, men inte så kul när hon skulle väckas…

Efter ett utbrott och en stol framställd åt Sandra vid fönstret i hennes rum, så gick resten faktiskt riktigt bra och vi fick se ett jättefint skådespel med bästa utsikten.

Fotot är taget vid ett annat tillfälle

 

Raketerna går bra, när tiden väl är inne och vi är beredda. Det jobbigaste med fyrverkerierna är dom raketer som folk envisas med att skjuta iväg innan midnatt. Dom som hörs, men som vi inte hinner se. För Sandra blir orolig av att inte se det hon hör.

Nu är både jul och nyår över och vi kan pusta ut lite. Inatt somnade nog Sandra vid halv två, tror jag, så jag är jätteglad att hon fortfarande sover, så kanske hon orkar med den här dagen, och korttids imorrn.

Jag önskar er alla en riktigt god fortsättning!

♥ Kram ♥