Morrontjafs med krafs

I morse försov jag mig och det är ingen hit i den här familjen. Jag vaknade halv sju av att Sandra stökade runt i sitt rum och det var bara att kasta sig upp och förbereda allt innan hon tröttnade på att vänta.

 

Hon var glad när jag väl var klar och kom in med timstocken, men jag hade inte hunnit vakna och kaffet var inte klart. Så jag var tyvärr inte lika glad… Hade inte Sandra börjat med ”hundra saker som ska ske nu, helst innan” så hade jag nog klarat att inte bli irriterad iaf, men nu var det nära att jag framkallade ett utbrott hos henne istället.

Hon hade fått för sig att hon skulle ha en mobil i en kedja runt halsen! Det var liksom det första hon sa när jag kom in i hennes rum. Och hon har en hel låda full med krafs! Där nånstans kanske telefon-halsbandet hon köpte på marknaden i somras ligger, om vi har tur. Och där nånstans (bland kedjor, nycklar, klockor, femtielva halsband, små väskor, och en massa krimskrams) ligger det lite lek-mobiler. Och har vi tur så finns det nån som har en hake att sätta fast ett mobil-band på. Om vi hittar den. Och helst skulle det redan ha varit klart. Orka!!! Jag var ju precis yrvaken. Eller iaf yr!

Tillslut fick jag henne iaf att förstå att jag inte tänkte krångla med nåt sådär på morgonen, utan att vi skulle göra oss klara och få frukost. Hon var inte nöjd, men jag var glad att vi slapp utbrotta det första vi gjorde.

 

Sandra är ganska lugn av sig, dvs hon far inte runt som ett jehu och man behöver inte oroa sig varje sekund, att hon plötsligt ska klättra upp på taket, rymma eller springa ut i gatan. Men hon är väldigt intensiv.

Det går i ett när man gör nåt och saker ska bli gjorda nu, helst igår, och allt vi gör måste vara förberett, och innan det ena är klart så ska hundra saker till vara klara. Nu, senast! Så därför är det att föredra att man är pigg och alert själv… Det är därför jag helst går upp före halv sex på morgnarna, och hinner vakna, dricka kaffe och förbereda, innan Sandra ska upp.

Nåja, resten av dagen har funkat så här långt. Sandra är gladare igen, men väldigt, väldigt skör och har väldigt, väldigt nära till låsningar och utbrott. Eller stora tårar och ”livet är jobbigt”

 

Gårdagen var ungefär likadan, och i boken stod det att hon hade varit skör mest hela tiden i skolan, men hållit ihop iaf.

Innan Sandra kom hem igår mådde jag inget vidare. Jag trodde först att det var nackspärr, men det gick nog över för fort för att vara det. (Visserligen är jag stel i nacken, men riktig nackspärr är det inte) Jag var så snurrig att jag höll på att ramla omkull vid ett par tillfällen och det var faktiskt ganska otäckt.

Ipren brukar hjälpa mot nackspärr, men det blev bara värre och värre. Två Alvedon gjorde inte heller nån skillnad och när tröttheten och illamåendet kom tänkte jag att det kanske var migrän ändå, och efter två eeze-tabletter och en timmes sömn mådde jag okay igen. Pjhu!

När jag sov roade sig Göran och Sandra med att måla naglarna på varandra ;) Jag hade varit och fått mina naglar lite julfina under dagen, och det såg ju Sandra när hon kom hem så hon ville också ha gröna naglar, så klart. Det var inte läge att fota deras fina resultat igår, men så här blev mina iaf.

 

Sandra var nog lite imponerad över vad pappa kunde, så senare i badet tittade hon på sina gröna naglar och sa stolt ”Min pappa kan allt! Måla naglar, blåsa (på naglarna) och laga mat”

Jag önskar er en fin 2:a advent imorgon!

♥ Kram ♥