Tema - Traditioner - Minska intrycken

Jag skulle ju skriva om hur julafton ser ut för oss, men det får bli ett inlägg om tiden före julafton först, så det blir lite rätt i ordningen ;) Och fotona är från när Sandra var liten, innan hon hade fått diagnosen och innan vi började anpassa jultraditionerna.



 

För några år sedan, när vi började anpassa, var det bäst att inte säga nånting om julen i förväg, nåt år lyckades vi hålla det hemligt ända tills vi skulle äta julmaten, men den tiden är förbi. Sandra har stenkoll och det enda vi väntar på nu, är att oron ska ta över så vi måste sätta upp julafton på schemat.

Så länge det är ganska lugnt så avvaktar vi och än så länge verkar oron vara ”för mycket av allt” mer än ”när är det jul” för hon pratar inte så värst mycket om julen än. Inte mer än allt annat, i ett enda virrvarr.

 

Hela december är en jobbig månad och även fast vi inte har nåt julande hemma, före julafton, så julas det ju på andra ställen. Bara i alla tidningar och kataloger, som Sandra sitter och klipper i när hon behöver varva ner, är det ju fullt av tomtar, stjärnor och julstämning.

Just nu, när julen ligger på lur i Sandra, så tål hon inte så mycket andra intryck. Det blir väldigt snabbt för mycket av allt, och då är det bara ledighet som gäller. Vi försöker varva ner och göra lagom, på gränsen till tråkigt, för att intrycken ska hinna landa i hennes huvud.

 

När hon var liten blev hon alltid stress-sjuk den här tiden, som av alla andra intryck som blev för många på en gång. Dvs mer än en sak i taget. Var det korttids en natt så fick hon vara ledig från skolan och det fick absolut inte vara nån utflykt samma vecka. Lite så, hela tiden. Julen är nåt som alltid har blivit för mycket, och det har funkat bäst dom gånger vi har lyckats att undvika den så mycket som möjligt.

Men innan vi visste det, så julade vi hela december. Då gjorde Sandra i ordning en adventsljusstake och var lucia, hon gjorde godis och pepparkakshus och hon tittade på adventskalendern (som var lite mer barnanpassad på den tiden…)

 

Här är Sandra på väg till grannen med lite luciafika, det gick bra en stund och hon låg säkert sjuk dagen efter. Inte för jag minns just den här gången, men hon blev nästan alltid sjuk efter dom gånger vi firade lucia, och allt annat vi gjorde utöver det vanliga.

Så vi har varit lite ”vanliga” vi med, så länge det funkade ;) Fast vi mår bättre, och har det lugnare nu, sen vi började anpassa. Jag vågar inte tänka på hur december och jul/nyår skulle vara om vi inte hade börjat anpassa allt. Det räcker liksom ändå, med ”för trött för allt” och stressigt gnäll om det mesta.

Nu är hon dock ”bara” trött och skör (=gnällig och har nära till utbrott) och även om det är skitjobbigt när det pågår (typ nästan oavbrutet under hela december) så är vi glada att vi slipper kräknätterna som det blev av stressen när hon var yngre, innan livet anpassades.

 

Flera tema-inlägg hittar ni om ni klickar på Neurobloggarnas länkar i högermarginalen.

♥ Kram ♥