Helgens balansgång och andra jobb

Helgen har varit skör för Sandra, så som helgerna har varit den senaste tiden. Jag vet inte riktigt om det är jul-stressen som ligger på lur och liksom poppar upp när det blir dötid, eller krav. (Krav = allt man gör, som att gå in när man har varit ute, gå på toa eller dricka vatten…) Mitt i ett utbrott igår skrek hon nämligen ”Jag klarar julen!”

 

Det är ju så att vi egentligen gör lite fel här hemma. För att hon ska må så bra det går behöver hon en noga planerad dag, och det är svårt att ha det hemma i vardagen bland alla andra sysslor som ska hinnas, och orkas, samtidigt. En person går ju åt till Sandra, och alla som har ett hem, och barn, vet att det finns saker att göra utöver barnen.

Nu gör ju vi det mesta när Sandra är i skolan eller på korttids, men lite måsten finns det. Den största orsaken till att vi inte har ett strikt institutionslikt hem som Sandra skulle må bäst i, är att vi inte orkar. Jag har väl inget annat försvar till det än att vi är mänskliga.

Det är lättare att gå till sitt jobb, jobba, och sen gå hem och vara ledig. Jag kan förstå att det kan verka lite konstigt för en del som har ett hem och barn att ta hand om efter jobbet, och jag är medveten om att vi har massor med fördelar som har möjlighet att vara hemma med Sandra. Jag är tacksam över att vi inte har ett jobb där vi slutar fem och ska hämta Sandra på fritids, hem och laga mat, städa, tvätta, diska och orka… Så jag jämför inte och tror inte att vi har det värre på nåt sätt.

 

Sandra skulle aldrig fixa att vi jobbade, och inte jag heller. Ja, lite vill jag jobba utanför hemmet, både för ekonomins skull och för att det är roligt, men inte utan att jag har mina lediga dagar.

Om Sandra ska må bra, så behöver man engagera sig till 110% hela tiden. Det tar på krafterna i längden, och det är den största orsaken till att helgerna är sköra.

Dom stunder vi aktiverar Sandra på en lagom nivå, så funkar hon. Men då går det undan! Man orkar liksom inte en hel dag… Först måste allt vara anpassat och förberett, för Sandra kan inte vänta. Sen gäller det att handleda henne lagom, och fylla på med nytt vartefter. Hela tiden!

Sandra är inte självgående, så det går inte att ge henne nåt att roa sig med och tro att det ska gå bra utan att man är med och bereder vägen. Ska hon roa sig med nåt, så måste någon av oss vara pigg så vi orkar finnas där, och det går verkligen i ett. Och går det fel, eller om kraven blir för höga, så blir det utbrott.

Idag har Sandra iaf målat lite på förmiddagen. Innan vi började ställde jag fram allt och förberedde henne, för när man väl har börjat så måste det flyta. Men Sandra kan inte måla själv, utan behöver hjälp att ta färg och skölja penseln.

 

Efter maten tog Göran och Sandra en biltur så jag skulle hinna packa korttidsväskan och ta en dusch. Eller, det var iaf min plan, men jag blev kaffesugen och bytte duschen mot en kafferast…

Efter bilturen låste det sig för Sandra som inte kom ur bilen på väldigt länge. När hon väl klev ur den så blev hon stående ute lika länge, och när hon väl kom innanför dörren blev det utbrott av låsningen. Sen var det nära till tårar resten av kvällen, och i badet satt hon och rabblade alla svordomar hon kunde, arg som ett bi och hur go som helst mitt i alltihop.

Ja, jag tycker det, jag kan inte låta bli att le för mig själv när hon visar sitt ordförråd på det sättet. Nånstans är det ju sunt att få ut ilskan man känner, och är det inte värre än svordomar så är det ju bra, faktiskt.

 

En balasgång på lagom aktivitet efter ork är inte det lättaste och troligtvis var orken slut samtidigt som hon var uttråkad. Jag har ingen bra lösning på det problemet, men jag är verkligen tacksam över att vi är två som kan turas om lite!

Och jag är verkligen tacksam över att vi har korttids, för utan lite ledighet hade vi inte varit en hel familj idag, det är då säkert! Så dom lediga dagarna är viktiga.

Imorrn är vi lediga, då hinner vi prata med varandra, och planera vår nya situation som det kommer att innebära när andra assistenter ska börja ta över så småningom. Vi måste bl.a. börja fundera på lite andra jobb som skulle funka, och såna växer inte på träd. Ingen av oss kan ta ett jobb som påverkar Sandras dag för mycket.

Ni som har läst hos mig det senaste året vet ju jag började som vikarie inom barnomsorgen, och stortrivdes. Och tanken var att jag skulle utöka det vartefter det funkade. Ni vet också att så sjuka som vi var under våren har vi aldrig varit, och vi kan inte utsätta Sandra för det igen, så jag fick sluta jobba.

Ja, så nu vet jag inte riktigt vad jag skulle kunna göra, men första steget är iaf att börja kolla runt. Jag har en dröm om att lära mig föreläsa, och det tror jag skulle gå att kombinera ihop med Sandras behov. Men där är jag ju inte än på ett tag.

Kommande vecka har Neurobloggarna tema om traditioner för alla intresserade. Följ inläggen enklast på fb eller Twitter, länkar här till höger.

 

Ta hand om er i vintermörkret!

♥ Kram ♥