Glappkontakt

Igår morse var det knäpptyst från Sandras rum, och jag tänkte att hon säkert behövde sova ikapp sig lite efter den senaste tröttheten. När klockan närmade sig nio började jag liksom undra om nåt hade hänt, för det var lite väl länge för att vara sovmorgon.

 

Man vill inte jättegärna gå upp till henne om hon sover, och behöver sova. Men nu upptäckte jag att babyvakten, som vi har för att höra när hon vaknar, var glapp och faktiskt hade slocknat. Alltså var damen vaken…

Jag vet ju inte när hon vaknade, men hon brukar vakna vid sextiden… Det är ganska många timmar att ligga och vänta på timstocken. Där ser man ju hur viktigt det är med ”påputtning” när man inte tar sig för själv. Sandra går verkligen inte upp förrän timstocken piper på morgnarna.

Väntar man tillräckligt länge så kanske hon blir irriterad och börjar låta högre, så det hörs utan babyvakt, men det vet jag inte och jag tänker ju så klart inte testa heller. Sandra skulle kunna bli liggande i sängen i all evighet om hon inte hade nån som hjälpte henne att förstå när det är dags att gå upp.

Vi har inga andra lösningar på det än att göra som vi gör, nämligen sätta på timstocken när sovtiden är slut. Sandra kan inte klockan och förstår inte när det är tid att sova eller gå upp, så att få henne mer självständig än så går liksom inte. Hon behöver hjälp helt enkelt. Så det vill till att hjälpen (dvs jag i det här fallet) sköter sig…

 

Nåja, Sandra var nöjd så hon tog nog ingen större skada hursomhelst. Igår var en mycket gladare dag än vad det har varit den senaste tiden. Så länge inga krav ställdes, visserligen, men iaf.

Vi möblerade om lite i schemat, vilket går bra om Sandra bara får vara med och förstå vad som händer. Dessutom gillar hon ju när det händer saker så hon blir oftast bara glad, om vi inte rör till det för mycket så oron tar överhand.

Efter lunchen klarade vi av toa- och badrutinerna, lite tidigare än vad vi brukar, för sen hade Sandra tid hos frissan. Det kändes ju sådär att behöva gräva fram bilen ur garaget och köra iväg i snöyran, trots att vägen till frissan är jättekort. Det var iaf lite skönt att Göran tog den första delen i processen, dvs grävde fram bilen ;)

 

Det gick bra iaf, och Sandra blev klippt och orken räckte nästan hela vägen. Väl hemma blev det inga fler krav ställda, utan film och kataloger tills det var dags för lite mellis och sen chipsmys i tv-soffan.

Bara det att vi hade ingen tv-bild i snöovädret och sånt kan ju ställa till det ordentligt när humöret redan är skört. Snabbt plan B och Sandra fick välja på att lyssna på musik eller se film, och hon valde film utan utbrott, yes!

Men innan hon kom i säng var det nära till både utbrott och tårar och jag fick ta fram lekhumöret och ett gosedjur. Jag är världs-sämst på att börja leka mitt i irritationen, men lyckades faktiskt den här gången. Sen blev det gosigt istället för utbrottigt, och det är ju betydligt trevligare för alla.

 

Så mycket bättre-finalen ville man ju se och Göran försökte få ordning på tv-bilden i källaren, som har en annan antenn än den tv:n vi har i vardagsrummet. Och den funkade väl iaf ibland… Sen blev det två trappor upp och ner innan Sandra kom till ro… Bättre motion än en trappa, vi kanske ska införa tv-kvällar i källaren hädanefter?! ;)

Hursomhelst så är vi glada dom gånger vi faktiskt kan se på tv tillsammans, även om en av oss har ”jouren” och måste gå ifrån lite då och då. Nu var Sandra så trött, så hon kom till ro ganska fort och vi kunde se det mesta av Uggla & co, faktiskt :) Ja, när det var nån bild då, förstås…

Jag har lite känningar av det som verkar vara migrän, trots att jag inte direkt har så värst ont i huvudet. Men sen jag började ta eeze-tabletter så fort jag känner nåt så har jag inte haft ett enda kräkdygn. Jag vet ju inte säkert, men det verkar hjälpa och ingen är gladare än jag!

Idag är det lite irriterat hos damen, men dagen kommer att bli lugn så det ska nog gå bra ändå. Hon vill pussla, och det är säkert en alldeles lagom sysselsättning, gissar jag.

♥ Kram ♥