Jag
har nog lite mycket planering i huvet, verkar det som. Inatt gjorde jag små
matportioner med lasagne i alla mjölk-korkar vi har samlat på jobbet. Medan dom
stod i Sandras jobb-säng och svalnade försökte jag fånga katten som klättrade i
hyllan med allt material. Inte konstigt att jag var lite yr när jag vaknade sen
;)
På
tal om korkar, här är iallafall ett jobb under tillverkning som korkarna bl.a. ska
vara till egentligen.
Dom
stora ansiktena på burkar, och dom små på korkarna med hjälp av häftmassa, och
vips blev det ett nytt och roligt sorteringsjobb till Sandra. Det är inte riktigt
klart än, eftersom vi väntar på fler korkar, men en bra bit på väg har vi
kommit. För att det ska bli roligt för Sandra, så måste det vara mycket att
sortera, annars blir hon klar för fort.
På
små lediga stunder då och då har jag rensat en del bland alla kom-ihåg-lappar
och pappershögar som belamrar hela kontoret. Visst är det märkligt att det
samlas på hög, trots att man liksom har bestämt sig för att inte samla på fler kom-ihåg-lappar.
Tillslut
finns det inga nya ställen att lägga ”just den här jätteviktiga lappen som jag
absolut måste komma ihåg” för det är redan såna viktiga högar på alla f.d.
tomma ytor.
Men
nu är det iallafall ordning på dom allra viktigaste inför kommande möten.
Bara
resten kvar då…
Sen
fick jag ok från Godman (Göran) att göra den där stora beställningen som har
legat och väntat på tillskott i Sandras kassa ett tag.
Assistenterna
har förstås varit med när vi gick igenom katalogen, eftersom det är dom som
jobbar mest med Sandra. Det blev lite förbrukningsmaterial som papper och
färger och sånt, men också en del annat som Sandra kommer ha nytta av länge
framöver. Som plastdjur att sortera t.ex.
Tanken
är ju att samla ihop så mycket material vi kan nu, medan vi lever och kan
hjälpa Sandra ekonomiskt. För kommunen lär ju inte bidra med nåt och Sandras
inkomst kommer säkert gå åt utan att hon ska behöva köpa en massa till sin egen
verksamhet.
Nog
om det, det blir iallafall roligt när paketet kommer sen :) I övrigt gick
gårdagen bra. Sandras ostadighet märks bara när hon ska upp och ner för
trapporna nu. Ner för trapporna har hon inte kunnat gå sen hon blev nerkörd i
våras, men upp har hon klarat ett tag. Nu tror jag hon är mer osäker och rädd,
än ostadig, men man vet ju inte. Det kan vara lite ostadighet kvar som orsakar
rädslan också. Hon får så klart hjälp så fort vi märker att hon behöver det.
Dom
senaste veckorna har Sandra blivit stressad på söndagar efter lunch ungefär.
Även på jobbet har assistenterna märkt av att hon verkar stressigare än vanligt
i början av veckan. Vi vet inte vad det beror på, och det är ju vid såna här
tillfällen som man önskade att vi kunde bolla lite tankar och orsaker med
korttidspersonalen.
Det
betyder inte (som oproffsiga lätt tror) att vi misstänker att någon gör fel!
Men ska man hitta orsaken, vad den än är, så måste man klura på den, och leta
överallt. Det kan vara vadsomhelst som kanske inte ens går att förändra, men
får vi reda på orsaken så kan vi anpassa lättare runt Sandra.
Och
orsaken kan vara hemma, på jobbet, på korttids, på vägen till eller ifrån
korttids... Det lutar iallafall åt att det har med korttids att göra på nåt sätt,
eftersom oron kommer på söndagseftermiddagarna och släpper på onsdagar.
Att
Sandra behöver gå igenom schemat väldigt mycket igen, tyder på att det är något
som oroar som hon inte är förberedd på ordentligt. När dom i skolan en period
fick för sig att Sandra inte behövde sitt schema längre (?) blev hon väldigt
stressad och orolig. Även när schemat inte följdes, utan dom bytte personal blev oron stor. Det
var nån som trodde att Sandra kunde tränas i att inte behöva veta vem som
skulle möta henne på morgnarna.
Det
gick ju inget vidare bra, så det fick dom raskt sluta med, och på korttids vet
dom att det är jätteviktigt för Sandra, så det är inte där skon klämmer den här
gången. Dom är jätteduktiga på att meddela personaländringar i förväg.
Vi
klurar vidare, och har vi inte hittat orsaken så får vi försöka klura
tillsammans med korttids när vi träffar dom, för vi ska ha utvecklingssamtal i april. Det
kan ju vara så enkelt som att rutinerna inte är bestämda ordentligt för att vi
inte har haft möte tidigare och kunnat bestämma hur överlämningarna ska gå till
t.ex. Det kan ju vara nån detalj som skiljer sig med olika personer, så alla
gör olika utan att veta vad som är viktigast för Sandra. Det är därför det är
så viktigt med det där samarbetet. Det ska iallafall bli intressant att se om
oron kommer även idag, för vi såg inte mönstret förrän vi pratade om det i
veckan, assistenterna och jag.
Jobbar
dom på korttids, på det sätt som någon har meddelat till LSS-handläggaren, så
blir jag lite orolig och förstår att Sandra reagerar hemma. Men jag har så
himlans svårt att tro att det stämmer. Därför vill jag fortfarande träffa all
personal och reda ut det, men det stoppar korttidschefen! Och det i sig är ju
mycket märkligt i sammanhanget, kan jag tycka. Särskilt efter det att han sa
till mig att vi måste samarbeta…
Lugnt
för Sandra blir det nog inte förrän hon har en bostad och assistenter dygnet
runt. Men där är vi ju inte än, och till dess får vi försöka samarbeta med alla
inblandande trots att cheferna står i vägen.
Jag
önskar er en skön söndag.
.
1 kommentar:
Men oj, oj, oj!! Att inte ens få ha ett möte med korttidspersonalen nu när det är akut läge är skandal så det finns inga ord för det! Åh, vad arg jag blir! Morr.....
Styrkekramar och saknarkramar! ❤️
//Bellan
Skicka en kommentar