söndag 6 mars 2016

Förvirrande drömmar och gnagande irritation

Jag har nog lite mycket planering i huvet, verkar det som. Inatt gjorde jag små matportioner med lasagne i alla mjölk-korkar vi har samlat på jobbet. Medan dom stod i Sandras jobb-säng och svalnade försökte jag fånga katten som klättrade i hyllan med allt material. Inte konstigt att jag var lite yr när jag vaknade sen ;)

På tal om korkar, här är iallafall ett jobb under tillverkning som korkarna bl.a. ska vara till egentligen.


Dom stora ansiktena på burkar, och dom små på korkarna med hjälp av häftmassa, och vips blev det ett nytt och roligt sorteringsjobb till Sandra. Det är inte riktigt klart än, eftersom vi väntar på fler korkar, men en bra bit på väg har vi kommit. För att det ska bli roligt för Sandra, så måste det vara mycket att sortera, annars blir hon klar för fort.

På små lediga stunder då och då har jag rensat en del bland alla kom-ihåg-lappar och pappershögar som belamrar hela kontoret. Visst är det märkligt att det samlas på hög, trots att man liksom har bestämt sig för att inte samla på fler kom-ihåg-lappar.

Tillslut finns det inga nya ställen att lägga ”just den här jätteviktiga lappen som jag absolut måste komma ihåg” för det är redan såna viktiga högar på alla f.d. tomma ytor.

Men nu är det iallafall ordning på dom allra viktigaste inför kommande möten.


Bara resten kvar då…


Sen fick jag ok från Godman (Göran) att göra den där stora beställningen som har legat och väntat på tillskott i Sandras kassa ett tag.


Assistenterna har förstås varit med när vi gick igenom katalogen, eftersom det är dom som jobbar mest med Sandra. Det blev lite förbrukningsmaterial som papper och färger och sånt, men också en del annat som Sandra kommer ha nytta av länge framöver. Som plastdjur att sortera t.ex.

Tanken är ju att samla ihop så mycket material vi kan nu, medan vi lever och kan hjälpa Sandra ekonomiskt. För kommunen lär ju inte bidra med nåt och Sandras inkomst kommer säkert gå åt utan att hon ska behöva köpa en massa till sin egen verksamhet.

Nog om det, det blir iallafall roligt när paketet kommer sen :) I övrigt gick gårdagen bra. Sandras ostadighet märks bara när hon ska upp och ner för trapporna nu. Ner för trapporna har hon inte kunnat gå sen hon blev nerkörd i våras, men upp har hon klarat ett tag. Nu tror jag hon är mer osäker och rädd, än ostadig, men man vet ju inte. Det kan vara lite ostadighet kvar som orsakar rädslan också. Hon får så klart hjälp så fort vi märker att hon behöver det.


Dom senaste veckorna har Sandra blivit stressad på söndagar efter lunch ungefär. Även på jobbet har assistenterna märkt av att hon verkar stressigare än vanligt i början av veckan. Vi vet inte vad det beror på, och det är ju vid såna här tillfällen som man önskade att vi kunde bolla lite tankar och orsaker med korttidspersonalen.

Det betyder inte (som oproffsiga lätt tror) att vi misstänker att någon gör fel! Men ska man hitta orsaken, vad den än är, så måste man klura på den, och leta överallt. Det kan vara vadsomhelst som kanske inte ens går att förändra, men får vi reda på orsaken så kan vi anpassa lättare runt Sandra.

Och orsaken kan vara hemma, på jobbet, på korttids, på vägen till eller ifrån korttids... Det lutar iallafall åt att det har med korttids att göra på nåt sätt, eftersom oron kommer på söndagseftermiddagarna och släpper på onsdagar.

Att Sandra behöver gå igenom schemat väldigt mycket igen, tyder på att det är något som oroar som hon inte är förberedd på ordentligt. När dom i skolan en period fick för sig att Sandra inte behövde sitt schema längre (?) blev hon väldigt stressad och orolig. Även när schemat inte följdes, utan dom bytte personal blev oron stor. Det var nån som trodde att Sandra kunde tränas i att inte behöva veta vem som skulle möta henne på morgnarna.

Det gick ju inget vidare bra, så det fick dom raskt sluta med, och på korttids vet dom att det är jätteviktigt för Sandra, så det är inte där skon klämmer den här gången. Dom är jätteduktiga på att meddela personaländringar i förväg.

Vi klurar vidare, och har vi inte hittat orsaken så får vi försöka klura tillsammans med korttids när vi träffar dom, för vi ska ha utvecklingssamtal i april. Det kan ju vara så enkelt som att rutinerna inte är bestämda ordentligt för att vi inte har haft möte tidigare och kunnat bestämma hur överlämningarna ska gå till t.ex. Det kan ju vara nån detalj som skiljer sig med olika personer, så alla gör olika utan att veta vad som är viktigast för Sandra. Det är därför det är så viktigt med det där samarbetet. Det ska iallafall bli intressant att se om oron kommer även idag, för vi såg inte mönstret förrän vi pratade om det i veckan, assistenterna och jag.

Jobbar dom på korttids, på det sätt som någon har meddelat till LSS-handläggaren, så blir jag lite orolig och förstår att Sandra reagerar hemma. Men jag har så himlans svårt att tro att det stämmer. Därför vill jag fortfarande träffa all personal och reda ut det, men det stoppar korttidschefen! Och det i sig är ju mycket märkligt i sammanhanget, kan jag tycka. Särskilt efter det att han sa till mig att vi måste samarbeta…

Lugnt för Sandra blir det nog inte förrän hon har en bostad och assistenter dygnet runt. Men där är vi ju inte än, och till dess får vi försöka samarbeta med alla inblandande trots att cheferna står i vägen.

Jag önskar er en skön söndag.

.

1 kommentar:

Bellan sa...

Men oj, oj, oj!! Att inte ens få ha ett möte med korttidspersonalen nu när det är akut läge är skandal så det finns inga ord för det! Åh, vad arg jag blir! Morr.....

Styrkekramar och saknarkramar! ❤️
//Bellan