söndag 5 januari 2014

Är det dags igen?

Jag kom av mig lite igår då jag fick ett sorgligt besked, så jag kom mig inte för att skriva nåt inlägg sen. Allt annat blev så oviktigt, plötsligt. Det är inget personligt som har hänt, men det berörde mig väldigt starkt. Var rädda om er och varandra!

Jag brukar alltid förbereda mina inlägg under dagen före jag publicerar dom, eftersom jag sällan har tid att skriva ett helt inlägg på en gång. Men lite oro har dykt upp här så jag skriver ihop lite nu och ser om jag hinner innan Sandra vaknar.

Gårdagen var ganska lugn. Sandra längtade mest efter Jane, och det är ju faktiskt väldigt positivt, även om vi här hemma kommer på andra plats ;) Men jag vet inte riktigt hur hon mår. Hon kan ju inte berätta det alla gånger, och säger hon nåt så kan det lika väl vara nåt annat hon menar.

Ett par gånger har hon velat ha Alvedon, men hon vet ju inte vad det hjälper emot så det har mest varit ”det skadar ju inte iaf” Vi vet inte om hon ens har ont eller bara känner nåt? Det har varit allt från ont i huvudet, ont i bröstet, ont i halsen, ont i magen, ont i benen, yr i huvudet och så det där känselbortfallet i onsdags kväll.

Dessutom har hon gått lite ostadigt vid ett par tillfällen, och liksom trevat sig fram med fötterna, som om hon inte riktigt ser, eller känner, vart hon ska sätta dom. Fasen, det är ju precis så här det har börjat dom förra gångerna L



Man ska inte ta ut oron i förväg, men det är lättare sagt än gjort. Jag hoppas verkligen att det är falskt alarm den här gången…

Ha det fint, håll gärna en tumme.

.

2 kommentarer:

Anonym sa...

usch så läskigt

Jag hoppas att det är inget farligt som har drabbat Sandra

jag ska hålla tummarna för er


Anonym sa...

Det var verkligen underligt,hoppas de kommer fram till någon anledning för då är det lättare att hitta bot.
Min dotter hon har vant sig vid sjukhus,blodprover och allt som hör till eftersom hon fick en svår epilepsi som 3-åring.
Det verkar oftast gå bra med vårdbesök för personer med autism förutom om de råkar på dessa som inte kan bemöta människor på ett bra sätt.Okunskapen om NPF inom vården är stor så det gäller att vi som vet hjälper dem förstå och lära sig.
Än har jag varit med på varenda sjukvårdsbesök men hoppas någon kan ta över snart och vara den som har hela bakgrunden liksom.Inte lätt för utomstående men ett av syskonen kan snart hoppas jag.
Håller tummarna för att Sandra får vara frisk och kry.
/Annette