Tema – Stress – För vems skull

Den frågan ställer vi oss väldigt ofta. För vems skull gör vi det här? Är det för Sandras skull så kan det ju vara värt mödan, men annars? Om det är vi, eller omgivningen som tycker att man ”ska” och Sandra faktiskt inte mår bra i nåt, så varför ska vi då?? Nej, det ska vi faktiskt inte!

Många gånger har vi blivit ifrågasatta, inte så mycket nu längre, dom som finns kvar förstår liksom, men när Sandra var liten. Släkten och en del gamla vänner försvann och tyckte väl säkert att vi lät Sandra styra för mycket. Ett tecken på att man inte förstår varför, och vad priset skulle vara att ”köra över” Sandras känslor och ork.

-Det gör väl inget om hon är uppe lite på kvällen när hon är ledig?!

-Det är väl bara att säga åt henne att vänta?!

-Det gör inte oss nåt om hon skriker lite…

-Hon vänjer sig…

Dom såg en trotsig tjej som fick bestämma och styra över hela familjen. Och lata, bekväma föräldrar som inte orkade sätta gränser. (Samtidigt som vi var/är tvungna att ha strikta gränser ibland, också för att inte stressa henne) Eller att vi skyllde på Sandras ork, för hon ville ju… Ja, hon vill fortfarande. Allt vill hon! T.o.m. tandläkaren är så rolig att det liksom sprudlar om henne.

Men smällen som kommer efter, den ser bara vi, och vi insåg tillslut att det inte var värt det. För även om det såg ut (och ser ut, fortfarande) som om Sandra hade roligt och ville, så var hon så stressad att hon tillslut blev sjuk om vi inte stoppade. (Eller, som nu, om vi berättar saker för tidigt, eller låter nåt gå för långt)

Det var väl ungefär lite som att gå in i väggen, fast det gick förstås över fortare. Hennes kropp la av för ett par dar och hon sov mest, med kräkattacker en gång i kvarten. Dygnet runt i två dygn. Sen ett par dagar utan aptit och ork, och över 40% frånvaro i skolan.

Ett dygn korttids ibland, om hon inte hann börja kräkas innan hon åkte hemifrån, men sen ledigt från skolan ett par dagar för mer orkade hon inte. Vi kallade det för trött-sjuka då, när vi väl började inse att det inte var nåt hon ätit eller så. Nu kallar vi det för stress-sjuka, för det är just vad det är.

När vi väl fattade att den där överdrivna sprudlande lyckan (som alltid slutade med utbrott och väldigt ofta kräk-dygn) egentligen var stress och att hon faktiskt mådde väldigt dåligt och inte alls alltid bara var så lycklig som man kunde tro, så backade vi. Rejält. Skalade av allt och började från början. Minskade personalen runt Sandra och gjorde verkligen ingenting som inte var nödvändigt.

Sen kunde vi börja bygga på, men bara sånt som ger Sandra nåt och som hon faktiskt vill eller har nytta av, inget annat. Ja, om det inte i enstaka fall är nåt vi måste, eller tror att hon kommer att gilla.

Vi fick frågan en gång, om varför vi inte gick på restaurang med Sandra. För det är ju roligt, tycker alla! Jodå, Sandra med.. Om vi hittar en restaurang som är folktom när vi är hungriga, och om det finns ett bord längst in i nån hörna där ingen går förbi, och om hon är utvilad och inte ska göra nåt annat samma vecka, då kanske hon kan trivas. Men hon behöver det fortfarande inte och då ser vi ingen vits med det. Skulle hon göra det för att andra tycker att man ska??

Vi fick också frågan om varför vi inte åt tillsammans på kvällarna, för det är ju den viktigaste stunden man har i en familj, då man ska fråga barnen hur dagen har varit…

Sandra åt själv (och gör till viss del fortfarande) framför tv:n eller framför spegeln i sitt rum. Då åt hon, och det behövde hon. Det var liksom det viktigaste just då och att stressa henne med att man måste äta tillsammans för att andra tycker att det ska vara så, det föll oss liksom aldrig in. Däremot kunde vi gärna prata om hur dagen hade varit, men inte samtidigt.

Vissa saker är svåra att förstå när man ser det utifrån, och när det inte följer mallarna. Men alla unika människor behöver inte tycka om samma saker och det har jag nog fått bevis på många gånger sen Sandra kom till oss och berikade vårt liv.

Fler temainlägg hittar ni på Neurobloggarna. Dela gärna sidan.
♥ Kram ♥