fredag 10 december 2010

Lugnet före julen


Det är ju helt otroligt vad lugn Sandra är så här mitt i julmånaden. Jag tror ju att största orsaken är att vi har plockat bort allting här hemma. Ja, all jul, menar jag då, förstås ;) I skolan och på korttids har dom ju inte heller speciellt mycket jul. Sandra vet att den närmar sig, och man märker att det är en skör tråd mellan lugn och oro, men hon pratar inte så mycket om julen, faktiskt.

Otroligt skönt och lite ovant känns det ju, för det är första gången som den här månaden är så här lugn, sen Sandra blev så pass gammal att hon började förstå vad det handlar om.

Det är ju så självklart för oss att inte oroa Sandra, dels för hennes egen skull, så klart, men också för vår. För med en orolig Sandra blir det definitivt ingen julefrid och har man varit med om det så förstår man att vi hellre låter bli att jula.

Det är ju inte många av släkt och vänner som har fått uppleva Sandras verkliga oro, med gnäll och skrik en hel dag (eller flera dagar, oftast) och utbrott med näsblodsattacker med jämna mellanrum. Ja, och sen ofta sjuk nån dag efteråt då. Förresten, det är nog bara Göran och jag som har sett hela den biten även om både skolan och korttids har upplevt stress, oro, utbrott, näsblod och tröttsjuka.

Ett par vänner har sett delar av det, men jag tror inte dom har bilden klar för sig. Och då är det ju inte så konstigt att dom kanske undrar hur i hela friden vi tänker när vi låter bli att jula och liksom inte låter Sandra få uppleva allt mysigt med julförberedelserna. Men jag lovar, vi har det mycket mysigare utan julen!

Fast på julafton ska vi försöka ha det mysigt med julen, och det ska nog gå bra om vi inte gör så stor affär av det :)

Nåja, igår var Sandra ganska go och glad, och det mesta funkade bra. På morgonen blev det lite jobbigt för henne eftersom dom håller på och gräver för fjärrvärme lite längre ner på vår gata. Det är ju en återvändsgata det här, så det blir lite rörigt även utanför vår tomt mellan varven, iallafall i Sandras mått mätt.

När vi klev ut genom dörren stod det en lastbil precis utanför och det gillade ju inte Sandra som skrek ”Ta bort lastbilen”


Jag visste ju att den stod där så jag hade kameran med mig. Ibland är det bra att ha lite bilder om Sandra återkommer mycket till det som har hänt senare.

Vi kunde förstås inte stå där och vänta på taxin, och det hade blivit rörigt för taxin med som hade behövt backa ut sen, så vi gick fram till korsningen och väntade istället, vilket Sandra tog ganska bra.


När taxin kom blev hon orolig och började skrika, vilket inte var så konstigt eftersom vi inte gjorde som vi brukar. Dessutom kom det en människa knatandes på trottoaren samtidigt, så det blev lite otäckt och trångt ett tag, tyckte ju Sandra. Men hon kom iallafall in i taxin och iväg tillslut.


När hon kom hem var hon på bra humör och fortsatte att se filmen om killen som byter handdukar, som hon fick med sig hem dagen innan. Den är väl ungefär 10 minuter lång och hon såg den ända tills det var middag, om och om igen :)

Ha en skön fredag, ni som kikar in här!
Kram!

9 kommentarer:

Maritha sa...

Så skönt att ni får uppleva en lugn före-jul tid och att Sandra kan känna sig lugnare när ni vet vad som behövs för det. Julafton räcker säkert ändå!

Hoppas de är kalra med grävningarna snart också!

Ha en fin dag vännen!
Kram Maritha

Anonym sa...

Tänk att det är så liten skillnad på glad och skör. Att det är så lite som avgör detta och så lite som behövs för att vända upp och ner på tillvaron. Det är nog inte många som förstår, det gör man ju knappast själv ibland. Alltså förstår på rikgtig hur jobbigt det blir, även om man ser det och upplever det. Jag läste någonstans någongång att de jämförde det med att gå omkring på en motorväg full av bilar i mycket hög fart och inte kunna gå därifrån. Alla dessa intryck som " skriker" och som inte kan sorteras bort eftersom man inte vet vilka som man måste ha kvar för att förstå sammanhanget.
Hoppas att det gick bra för Sandra när hon väl satt i taxin och kom fram till skolan, då allt blev som vanligt igen.
Hur är det med dig då gumman? Är du lite krasslig fortfarande, eller mår du bättre?
Om inte får du väl försöka vila lite tills Sandra-gumman kommer hem igen!
Ha det bäst//Kramar från Lena

Photo by Maria sa...

Hoppas det inte står någon lastbil ivägen idag så dagen startar som den skall för Sandra..

Ha nu en fin fredag...

Kram Mia

Annelie sa...

Jag har sagt det förr men säger det igen..

Jag har ju absolut ingen erfarenhet av någon med detta funktionshinder.. men stackarna som blir såå upprörda osv. av det lilla (som vi fullt friska anser det "lilla").
Jag förstår er föräldrar som är trötta & slitna när ni alltid måste vara steget före.

Kanske ett "klyschigt" inlägg, men jag vill bara ni ska förstå att jag ömmar för er med ert stege före hela tiden.

Kramar till er alla som har barn med funtionshinder.., men spåeciellt till dig Nina <3.

Annika N sa...

Strunt i vad andra tycker ni vet ju vad som funkar bäst för Sandra och vet att hon inte mår bra av julen. Blir ju lite julmys ändå på Sandras villkor.

Ha en skön fredag !!! Kram Annika

Unknown sa...

Så skönt ändå att det verkar fungera.
Då är det ju iallafall som "vanligt" hemma, där hon känner sig mest trygg. :)

Och att man jular enbart på julafton, kanske bara är bra. Håller tummarna för det!


Kramar om!

agneta sa...

Ni känner Sandra bäst och vet vad som är bäst för henne! Sedan finns det förstås saker som man inte kan göra något åt, men som ni löser på bästa sätt ändå! Kramar om er <3 <3 <3

a sa...

Hej. Vad underbara ni är med Sandra. Brukar ni använda ett specielt schema under julen? Jag har en idé vet inte om det funkar på sandra. Att man sätter upp bilder på maten som ska ätas. Och att man är övertydlig med bild schema just den dagen? Jag har praktiserat med brukare med autism och utvecklingsstörning. Och jag märker vilket jobb ni lägger ner. Hur orkar ni?jag vet ju att ni har kortis och skola och fritids men en då. Jag har en bekant med autism och den personen tar all min tid ändå har hon bara lätt autism och ingen utvecklingsstörning. Ni är fantastiska

Bellan sa...

Vad duktiga ni är med Sandra! Alltid diagnoserna först, och det är ju så det måste vara för att det ska bli hyfsat lugnt. Man får sätta sitt eget åt sidan, men det gör man ju så gärna om det underlättar vardagen.
Och sen måste man nog leva med det för att helt och fullt förstå. Vännerna förstår en del men inte allt.

Kramisar till er!
//Bellan