Jag börjar
med att svara på en fråga, eller fundering snarare, jag fick från Johannes mamma
igår. Tack för respons, det är alltid kul när läsare hör av sig :)
Jag
klistrar in din kommentar först, så blir det lite enklare att fundera vidare
utifrån den.
Jag har
funderat på en sak och vill höra lite hur ni gjort med Sandra.
Som det
har varit hittills har jag sagt till lärarna i skolan att aktiviteten för dagen
är viktigare än läraren. Då menar jag om det byts lärare pga sjukdom eller
annan ledighet.
Är det
torsdag och bak så har dom bakat oavsett lärare.
Nu tycker
jag att detta börjar funka sämre då dom gör så olika vid tex baket.
Jag skulle
ju önska att dom fattade att dom behöver göra så "lika" som möjligt,
men man är ju olika som person.
Jag tycker
att Johannes har fått allt svårare att ta att det är annan person som gör en
annan lärares aktivitet.
Just för
att han precis som Sandra förknippar en viss person med en viss aktivitet. Allt
är så situationsbundet för honom.
Hur går
dina tankar kring detta? det vore lite kul att veta...
Jag kan ju
bara skriva utifrån Sandra och hur jag tror att det bästa sättet för henne är,
förstås, men jag föreslår ändå att du ber lärarna (jag vet inte hur mycket
kunskaper dom har, men tar förgivet att dom kan autism?!) att ha ett möte
tillsammans med dig, eller någon annan som känner Johannes mycket väl. Jag
gissar att lärarna behöver strukturera upp aktiviteten ordentligt så dom i
grunden gör lika, trots personliga olikheter.
Sandra har
klarat att kända lärare har hoppat in som vikarier när någon ordinarie varit
sjuk, och hon klarar det även på korttids om det är någon som kan
grundrutinerna. I vilken ordning allt görs och vissa saker som är extra viktiga
för Sandra. Men sen gör alla olika och Sandra vet vem som gör vad och har
t.o.m. egna små rutiner och specialiteter med olika personer.
Däremot blir
det genast oro om någon som inte känner henne tillräckligt väl hoppar in i en
ny aktivitet. Någon som Sandra inte har fått rutinerna med än.
Det är
förstås olika för olika individer, men personer har alltid varit viktigare än
aktiviteten för Sandra, men det är förstås ändå viktigt att följa schemat. Det
skulle inte funka att ändra i schemat om det var personaländring, men det
Sandra alltid behöver veta i förväg, som vi har på schemat hemma, är vem som jobbar, inte vad dom ska göra. Schemat på jobbet är dock fast, så det kan ju bero på att hon är trygg med vad dom gör och inte
behöver fråga om det.
Att schemats aktiviteter är
viktiga märker vi när det blir förändringar, för då blir det genast oro och vi
måste vara extra tydliga tills oron släpper. Vi har ju också märkt, på senare
tid, att Sandra är orolig när någon annan assistent (som är välkänd för Sandra)
ska ta över en aktivitet som är van för Sandra, men ny för assistenten.
Det vi
tänker extra på nu, är att vi är väldigt tydliga med vad som ska göras, och sen,
om det är möjligt, att den vana assistenten är med som stöd i början. Mest för
att Sandra ska känna sig trygg med att det blir som vanligt, även om
assistenten är utbytt.
Hoppas att
mitt svar gav dig lite idéer som ni har användning av så det funkar för
Johannes igen snart.
Nu till
övriga nyheter, som dom brukar säga på Rapport ;)
Jag
jobbade ju igår. Pjhu! Vilken dag. Vi startade med att en glasburk med pärlor
åkte i golvet, av misstag. Glassplitter och pärlor for ju iväg över hela rummet, och såna
överraskningar vet alla som har erfarenheter av autism att dom inte brukar vara
så lyckade.
Lilla
gumman, hon fick så klart ett stort utbrott, men det är vi ganska vana att
hantera. Jag tog bort henne från situationen, dvs ut från rummet med alla
pärlor, och satte mig på golvet med Sandra i knäet för att lugna henne, medan
den andra assistenten tog sopborsten. (Eftersom Sandra blir stressad av
dammsugaren så fick det duga med borsten). Sandra bara skakade i hela kroppen
och jag kan ju bara gissa hur hennes hjärta slog. Sånt är verkligen stresspåslag för
henne, det märktes tydligt.
Oron av
den händelsen höll i sig och orsakade fler utbrott under förmiddagen. Så vi var en aning yra i våra huvuden innan dagen var slut sen, men det gick bra ändå. En
himmelens tur att vi är två assistenter på dagtid, annars vetitusan hur det där
hade gått. Det går ju inte att lugna Sandra samtidigt som man tar bort det som
oroar…
Innan vi
åkte till korttids fick Sandra och assistenten lyssna på musik i bilen en
stund, så jag hann dra över med dammsugaren. Det är ju enda sättet att få bort
små glasbitar, och det hade ju också varit svårt att lösa om vi inte varit två.
Jag hoppas
att det går bra för assistenterna som jobbar idag. Själv njuter jag av
ledigheten till imorgon eftermiddag.
Ha det
fint!
.
2 kommentarer:
Tack för svar.
Jag måste klura på det lite till men visst behöver jag ett möte med skolan igen.
Dom tror.., att dom kan autism men jag vet inte...
Jag är jättetacksam över att du skriver så mycket om ert liv för Sandra och Johannes har många likheter i sin autism.
Men den största utmaningen är att få utomstående med på tåget.
Det är ofta dom små detaljerna som gör att det fungerar.
Aj, aj, en tappad glasburk förstår jag att det bäddar för utbrott.... Stooor igenkänning här igen!
Så, nu har jag läst ikapp! Är hemma och tar det lugnt idag, så jag hade tid att läsa ifatt inläggen. :)
Kramar av saknad! ♥
//Bellan
Skicka en kommentar