När är det
dags att plocka fram ”vänta-schemat” måntro?...
Här kan
Sandra ta bort en lapp varje dag och lättare se hur många dagar det är kvar
till något hon längtar efter, eller vet ska komma. Men vi vill inte använda den
förrän den verkligen behövs, utan det bästa är att istället försöka tona ner alla
förväntningarna så dom inte blir så stora, eftersom hon blir väldigt stressad
av dom. Just nu är det förstås julen som vi har fullt sjå att tona ner.
Vi
föräldrar, assistenter och dom flesta på korttids vet ju hur vi ska handskas
med julen för att minska stressen hos Sandra. Men efter korttids förra veckan
så har Sandra varit väldigt ”julstressad” så jag misstänker att någon som inte
vet hur man måste göra har sagt/gjort något som inte var så lyckat för Sandras
del. Konsekvensen av det är att Sandra tjatar om julen och inte kan koncentrera
sig på så mycket annat. Lyckas inte vi som är vana nu att bromsa och tona ner
så är risken överhängande att Sandra blir sjuk av stressen. Och det är ju
ganska många dagar kvar att hinna stressa upp sig på…
Igår natt
hade Sandra ritat ”Så här många lappar till jul”
Då tänkte
vi att hon kanske behöver sitt ”vänta-schema” även fast vi först hade planerat
att avvakta ett tag, just för att väntan inte ska bli så lång. En vecka är
liksom tillräckligt att vänta för Sandra, men har hon fått förväntningarna
redan så måste vi ju tydliggöra på nåt sätt. Det är en svår balansgång att
berätta lagom mycket för Sandra. Och svårare blir det när oinsatta berättar mer
än hon fixar…
Ibland får
jag känslan av att en del tror att jag överdriver och bara är en gnällig morsa
som aldrig blir nöjd. Det är ju oftast i efterhand som konsekvenserna av fel
anpassningar märks mest, så det är väldigt sällan att den person som inte
anpassar får se vad konsekvenserna av det blir. Istället får jag veta att ”Det
gick sååå bra” och ”Sandra tyckte det var sååå roligt”
Men när vi
har sagt till flera gånger och vissa ändå kör på så blir jag ju irriterad,
förstås. Dom som kände mig, och Sandra, när hon gick i den anpassade skolan och
mådde bra, borde veta bättre än att tro att det bara är jag som gnäller om allt.
Faktiskt. För dom har ju sett att jag inte är ett dugg hönsig eller lägger mig
i nånting när det fungerar, och när Sandra mår bra. Dom borde veta att jag är
en glad och nöjd mamma när det anpassas rätt. Och, inte minst, att Sandra mår
bättre, och orkar mer. Dom som har varit med på hela resan borde veta att jag
inte behöver överdriva Sandras reaktion. Att det liksom räcker så bra med allt
ändå! Och att jag inte lägger energi på saker som inte ger så stora konsekvenser.
En av dom
mindre smarta kommentarerna var nog när en personal sa ”Jag tar konsekvenserna
av att jag bakade med Sandra” Herregud! Ska man ta konsekvenserna av det så får
man bannemej komma hem och ta hand om dom när dom kommer också! För det är ju
lite svårt att ta över Sandras mående, men man måste ta hand om Sandra. Det är
faktiskt inte för min skull vi kräver anpassning, utan för Sandras. Man har
liksom missat nåt om man struntar i vad jag säger och gör som man tycker ändå.
Jag
försöker alltid ställa ett par frågor innan jag ändrar, eller gör något
oplanerat med Sandra:
- Varför?
- För vems
skull?
- Är det
värt konsekvenserna?
Är det inte viktigt, för Sandras skull, och värt konsekvenserna, så bara låt bli!
Jag tycker
det är viktigt att sånt här kommer fram, och att alla som kommer i kontakt med
personer i behov av särskild anpassning lyssnar på anhöriga. Men jag vill inte
hänga ut nån och menar det inte som personangrepp. Alla gör sitt bästa efter
dom erfarenheter man har och ingen vill ju Sandra illa. Det beror på okunskap
helt enkelt, och jag pratar naturligtvis med berörda direkt. Men har man inte
kunskap och förståelse för autism så ska man inte jobba med personer som har
autism!
Personal
som anser att ”Om ni bakar hemma så tycker vi att vi kan baka här också” ska nog
läsa det här inlägget noga!
Ha en fin
helg!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar