Suck

Göran, som är Godman, pratade ju med LSS-handläggarens chef förra veckan och talade om att Sandra har rätt till en Individuell Plan, och det kunde kommunen inte neka längre. Men tror ni det var klart med det? Nä, LSS-handläggaren får inte gå vidare med ärendet för sin chef iallafall?!! Dom har inga anledningar till det, mer än att dom vill förhala för att hinna komma undan igen. Dom där konsulterna dom anlitar (för våra skattepengar) för att få hjälp att slingra sig från LSS har väl jullov, kanske.

När jag vill ha bekräftat från handläggaren att dom sätter igång med förberedelserna till en IP, och ett förslag på datum för möte angående det, så får jag bara en mening till svar varje gång – Jag har vidarebefordrat till mail till min chef.

Tillslut ringde Göran upp LSS-handläggaren som fick klart för sig att hennes chef är så god och sätter igång direkt, om det nu är hon som är vår nya handläggare?? Har aldrig hört talas om nåt dylikt, faktiskt. Då behövs inte några handläggare i vår kommun, alltså. Då kan dom ju skära ner lite där också, rent av! Tänk vad mycket pengar det ska bli över till verksamheterna när dom skurit klart bland alla onödiga kostnader i kommunhuset...

Nåja, nog tjatat om det för en stund. Jag blir bara så j---a förbannad! Vi har haft det väldigt mysigt i övrigt på vår ledighet och jag låter inte idioter förstöra det. I måndags, medan jag jobbade, tog Göran husbilen till grannortens camping. Han fixade veckohandlingen på vägen och när jag slutade jobbet åkte jag dit och möttes av tända lyktor, adventsljusstakar och julmat ♥

Jag antar att det inte går att föreställa sig känslan om man inte upplevt den, men att åka ”hem” från jobbet och vara ledig… Alltså, det var helt fantastiskt härligt och lite konstigt. Just det njöt jag otroligt mycket av, och jag hoppas att det kommer hända fler gånger. Det är en enorm skillnad på att åka hem, än att vara ”hemma på jobbet” dygnet runt. Och det spelar inte så stor roll om jag jobbar eller är ledig om jag ändå är i samma miljö hela tiden. Att åka ”hem” (till husbilen i vårt fall) gör att jag verkligen känner mig ledig när jag är ledig. Så himla skönt!

Idag ska jag ha ett möte med fina assistansbolaget. Det känns viktigt att vi pratar om assistans-delen innan vi har IP-mötet sen, för jag hoppas ju att det ska gå att få ihop ett samarbete som gör att Sandra kan behålla assistansen samtidigt som kommunen fortfarande tar sitt ansvar. Annars vet jag faktiskt inte… Kommunen har ju bevisat hur illa det går när dom ansvarar för nåt. Det värsta som kan hända för Sandras del är ju om kommunen måste ta över allt ansvar.

Nåja… Efter mötet åker jag iallafall hem (till det som är vårt hem än så länge) för i eftermiddag är ledigheten slut för denna gång. Jag har inte fått några rapporter, men hoppas att det har gått bra och att Sandras vecka fortsatte lugnare än den började.

Avslutningsvis ett tack Johannes mamma, för kommentarerna. Håller med dig om att det svåra är att få andra att förstå. Det är bara dom som jobbar nära som förstår hela biten, dom flesta andra (chefer och andra oinsatta) tror att dom förstår, men är liksom helt ute på fel spår. Då är det ”den gnälliga morsan” som är till besvär.

För oss känns det ofta som att man inte förstår att behoven kan vara väldigt stora för Sandra verkar så ”fungerande” när man liksom träffar henne en kort stund, eller när allt är tillrättalagt. Hon pratar, och svarar ibland ganska redigt på tilltal, så det är lätt att tro att hon förstår mer än hon gör. Jag har t.o.m. fått såna kommentarer i bloggen, från nån som anser att Sandra klarar saker trots att jag förklarat att det skulle vara att ställa för höga krav på henne.

Sandras fina mentor i skolan, som har lärt oss massor om autism och om Sandra, sa ofta ”Vad svårt hon har”. Det var så anpassat och bra i skolan att svårigheterna inte märktes lika mycket, men så i vissa situationer syntes det ju, förstås. Det är då man inser att hon behöver bra mycket mer hjälp än vad utomstående ser när allt flyter på. Och det märktes ju väldigt tydligt när skolan slutade, och alla anpassningar försvann.

Jag försöker få fram det i bloggen, att det är dom små detaljerna som gör det, och att dom oftast inte är särskilt dyra att anpassa sig efter. Det handlar allra mest om kunskap. Sandra skulle faktiskt t.o.m. klara en daglig verksamhet tillsammans med andra om den anpassades rätt. Hon klarade skolan, och att det var andra elever där. Men det går inte om man inte har kunskapen att anpassa. Det går inte med chefernas s.k. ”anpassningar” som bara ledde till att Sandra inte ens klarade att dela verksamhet med en person.

Så jag blir väldigt glad när min blogg (och andra som skriver om liknande vardag) sprids ordentligt, för det är så viktigt att folk får upp ögonen och inser att det finns viktigheter under ytan som man måste (!) ta hänsyn till när man anpassar. Detaljer som påverkar väldigt mycket. Dom är avgörande för om det går att leva för Sandras del, faktiskt.

Ta hand om varandra.

.