Det
är svårt att hjälpa Sandra i sin sorg. Jag vet ju inte vad hon förstår och hur
hon känner. Vad som gör henne ledsen och hur hon behöver bearbeta det.
Hon
pratar om sin farfar ibland, och säger att han inte finns mer, att han finns ”under
jorden” och då menar hon hans grav. Men hon vill aldrig besöka graven, och jag
tror att det är för att hon inte förstår. Hon vet ju inte vad död är, och att
han skulle ligga under jorden måste ju bli skrämmande, tänker jag.
Jag
har sagt att man blir jord och försvinner, men att vi kan tänka på honom och
komma ihåg honom. Men vad hon tänker och förstår har jag ju ingen aning om.
Farfar
var den person som stod henne närmast, förutom Göran och mig. Han fanns i
hennes liv och hon träffade honom ofta. Han var den som verkligen brydde sig om
henne på riktigt, och lekte med henne på hennes nivå. Hon saknar honom säkert,
även fast det är flera år sen han dog nu.
För
tre år sen dog vår ena katt, Sunes brorsa Åke, endast ett år gammal. Då kom
sorgen upp till ytan, märkte vi. Sandra ritade gravstenar där farfar och Åke
låg under jorden och hon var ledsen och grät ibland, när vi pratade om Åke och
farfar. På nåt sätt verkade det som hon förstod lite att Åke aldrig mer kommer
tillbaks, precis som farfar, och att sorgen över farfar kunde bearbetas.
Många
säger att ”man kommer till himlen” men det har vi aldrig sagt. För mig är det
mer en enkel väg att göra sorgen fin och inte ledsam. (Jag säger inte att det
är fel, olika saker är rätt i olika familjer) För mig skulle det kännas
jättekonstigt att säga till Sandra att farmor, farfar, mormor och Åke finns i
himlen. Sandra tänker konkret och skulle bli väldigt förvirrad om jag sa så.
Hon skulle kanske tro att hon skulle se dom när vi flyger, rent av?!
Därför
har vi förklarat att man begraver dom som dör i jorden, och att man kan lägga
blommor på graven om man vill. Sen har vi minnen och pratar om dom vi tycker om
och saknar när det kommer upp.
Men
det är svårt att prata om vad död är när Sandra inte förstår sånt hon inte har
upplevt… Det är ju knappt att man förstår det själv.
Fler
temainlägg om sorg finns att läsa på Neurobloggarna.
♥ Kram ♥
2 kommentarer:
Fint skrivet om en svår sak, svår att förklara och svår att förstå. Kramar
Så fint skrivet och så bra ni gör det för henne. Vi har heller aldrig pratat om himlen på det sättet. När G var liten trodde hon på Nangijala, men vad hon tänker nu vet inte jag riktigt heller faktiskt.
Kram!
Skicka en kommentar