Solsken och kissande apor

Det blev en fin utflykt, även om det egentligen var för fint väder och för mycket folk, så Sandra var ganska skör mest hela tiden. Men det funkade och jag tror att hennes minnen efteråt kommer vara bra och värdefulla. Hon pratade en del sen, om vad hon hade upplevt, och verkade väldigt nöjd och glad.

Att vädret var fint var väl iofs trevligt och vi behövde inte använda regnkläderna som var nerpackade. Men hade det regnat så hade nog Sandra varit lugnare, för det var egentligen på tok för mycket folk för hennes smak. En hel del barngrupper och rätt rörigt med Sandras mått mätt.

Men vi hittade ganska avskilda fikaplatser och slapp köer. Och vi var ju två assistenter (även om jag följde med i min mammaroll). Att göra en sån här utflykt själv med Sandra skulle inte funka, och då kan jag ju passa på att svara på Bellans fråga om just det. Ifall det funkar att vara flera assistenter nära Sandra samtidigt, vilket ju inte funkar i vardagen.

Ja, på utflykter går det bra, och är nödvändigt. En måste kunna ta Sandra och den andra resten. Att sitta vid ett bord och äta funkar ju sådär, men en stund gick bra så vi kunde ta både fikapaus och lite lunch.

I övrigt så satt ju Sandra i sin rullstol, Jane körde den och det var Sandra helnöjd med. Jag drog packningen i en skrinda och vi var väl mest bakom rullstolen båda.

Men visst var det skört och Sandra använde den stressade rösten så fort hon sa något. Det var en hel del frågor om ”sen” och ”när ska vi åka hem” och ”pappas klocka” (Klockan brukar lugna när hon är orolig) Samtidigt var hon nöjd, bakom stressen och ganska snart fick hon köpa sig ett gosedjur att ha i sitt knä, vilket lugnade ner situationen rejält.

Höjdpunkten på hela utflykten var den här apan som kissade i hängande ställning. Uuäääck, sa Sandra med skräckblandad förtjusning, och vi konstaterade att uttrarna (eller vad det nu var, i samma inhägnad) hade lite tur att dom inte simmande där under precis då…

Min favvo-foto-höjdpunkt var Flamingos, dom är väl för konstigt roliga och vackra?!

Vi skymtade kompisen till Sandras nyinköpta gosedjur bakom en sten också, och det var ju spännande, förstås. Den var lite större än Sandras djur och skulle nog inte få plats i hennes knä, antog vi.

På tre timmar hann vi ganska lagom med både fika, titta runt och äta paj och glass innan vi avslutade det hela och åkte hemåt. Då var det en ganska trött tjej i bilen, men resten av dagen gick utan större problem, så hon hanterade tröttheten väldigt bra.

Idag får det bli en ganska lugn dag för Sandras del, men vädret skulle bli fint så vi går väl ut lite iaf, i den mån damen orkar.

Må fint, alla som kikar in här!

Och Neurobloggarna har tema ”Fritid och sommar” för er som är intresserade. Jag har inte hunnit renskriva mina tema- inlägg än, men det kommer väl under veckan sen.

♥ Kram ♥