söndag 16 juni 2013

Tema – Sorg – Tomhet

Imorgon byter Neurobloggarna tema till ”Fritid & sommar” så det är lite i sista stund jag skriver under temat ”Sorg” men ibland kommer en sorg över mig då jag känner mig väldigt ensam.

Inte så att jag inte har vänner runt mig, men en slags tomhetskänsla. Sandra är vuxen nu och skolan slutar om ungefär ett halvår. Sen börjar en ny fas i vårt liv med större fokus på vuxenlivet, ett liv utan oss föräldrar för Sandras del. Ja, inte utan oss, förstås, men oberoende av oss så småningom iaf.


När man har levt ett helt liv med Sandra och byggt upp och anpassat precis allt i snart 19 år, så tappar man lite bort sig själv. Det har inte funnits så mycket tid och möjlighet att ha ett eget liv, liksom.

Vi har ju t.o.m. anpassat våra ledigheter efter vad Sandra mår bäst av, och det har inneburit att vi har varit lediga när våra vänner jobbar, så vi har inte ens haft tid att prata i telefonen när våra vänner har varit lediga. Så klart tappar man många kontakter då. Tack för Facebook, säger jag bara! Annars hade vi nog inte haft en enda vän kvar.

Vi är ganska duktiga på att måna om varandra och äktenskapet så fort det blir tid till det, men allt har kretsat runt Sandra i alla år och det är ju t.o.m. vårt jobb att finnas för henne hela tiden.

Sorgen som kommer upp ibland är en slags tomhet och ensamhet som är lite svår att förklara. Vad är vi utan Sandra? Har vi ens nåt liv utan henne? Vad händer när hon ska flytta hemifrån och när inte vi kan vara hennes viktigaste personer längre? Vad händer med oss? Vad ska vi göra då? Har vi nåt liv?



Om vi hade haft tema om sorg lite längre fram så hade jag nog haft en hel del att bearbeta genom att skriva, för även om jag redan har börjat förbereda mig mentalt så kommer det bli en väldigt jobbig tid för hela familjen. Jag lär behöva mina vänner då, dom få som har orkat finnas kvar fast jag inte orkat vårda vänskapen så värst bra.

♥ Kram ♥

5 kommentarer:

Lena sa...

Vet ju inte riktigt vad jag ska skriva här förutom att jag känner likadant även om Trollungen är liten ännu. När ens liv gör att man inte kan ha så många vänner, vad gör man sen, när man inte ens är mamma på heltid? Usch! Det är en stor sorg att först förlora vänner när barnen är små för att sedan sörja att man kanske inte vet vem man är, och det utan de vänner man en gång förlorat och saknar. Som att sörja två gånger för samma förlust men av olika orsaker.
Kram kram kram... men mig har du iallafall, det kan jag ju lova! Och som du säger, vad vore livet utan fäjsbook!
Fint skrivet...

Ann sa...

Jag har samma tankar som dig och min son är idag 13 år.Jag har så svårt att lämna bort honom då de inte alls funnits bra personal runt honom,han har eftis efter skolan men bara då jag jobbar.De har bytt så mycket personal och jag märkte att han mådde dåligt av det detta bara kände att jag måste välja bort de i den mån jag kan.Såg efteråt att han mådde bättre och de gjorde att även jag mår bättre.De är en lång process att lämna sitt barn till andra och släppa taget om den man älskar så mycket.De vänner som finns kvar runt en är sådana som vet och kan förstå varför de inte är så självklart med egentid.Kram från Åland.

Bellan sa...

Tack för dina tankar och funderingar här! Förstår dig! De där tankarna slår jag bort så fort de kommer, men allteftersom tiden går så smyger de på oftare och ni är ju några år längre fram än vi så ni måste ju ta tag i det vare sig ni vill eller inte.

Men jag fick en tanke om att du säkert skulle kunna hjälpa andra som är i början av tiden i Diagnoslandet sen när ni blir mera lediga. Jag tror säkert att du skulle kunna hitta ett bra sätt att dela med dig av eran erfarenhet, du är ju duktig på att förmedla.

Kramar om dig fina vännen <3
//Bellan

Lena sa...

Håller med Bellan! Det vore som klippt och skuret för dig Nina :D

Mamma Z sa...

Känner igen MASSOR av det du beskriver.
Jag tappade en del vänner som inte kunde hantera den jag så sakterliga formades till via det liv jag fick lov att leva. En del kunde inte gilla läget med hur jobbigt det blev med Sam och hur vi hanterade det.
Såklart att det känns.
Men å andra sidan har så många nya fina vänner dykt upp <3 Vänner som FÖRSTÅR en precis på många punkter!

Men vi har båda barn som börjar vara stora. Sam är snart 15 år, så visst börjar snart livet utan oss.
Och vad är vi då? När man tänker diagnoser dagarna i ända? Förstå mig rätt nu, men de är ju ständigt närvarande och skall tas hänsyn till..

KRAMEN du fina!