Min assistansroll

Jag tänkte, när jag läste igenom förra inlägget, att det kanske ser lite märkligt ut när jag skriver att vi blir lediga mycket trots att vi kommer jobba heltid. Vi är ju en familj, och även om vårt barn inte är barn längre så är det vår dotter. Jag kan tänka mig att det är lite svårt att förstå det där att jag kallar det för jobb att ta hand om mitt eget barn.

Jag tänkte förklara lite varför jag är noga med att kalla det för jobb. Dels är det ett jobb, och Göran och jag är anställda på samma villkor som övriga assistenter, där timmarna är uträknade efter Sandras behov.

Vi är innerligt tacksamma över att vi har den förmånen i Sverige, att man har möjlighet att vara assistent åt sitt eget barn (om behovet finns, och förutom föräldrarollen förstås). Eftersom Sandra hittills inte har klarat av att det kommer in folk utifrån, så hade vi varit tvungna att göra som dom gör i andra länder. Tagit semester eller sagt upp oss, eller helt enkelt lämnat Sandra ensam. Det sistnämnda hade ju inte gått vidare bra, som ni förstår.

Att det sen finns många som har behov, men inte uppfyller kriterierna för assistans, är sorgligt, men en helt annan diskussion då den här bloggen handlar om Sandra. Jag kan faktiskt känna tacksamhet över att behoven är så uppenbara att hon får den hjälpen. Fast självklart skulle jag helst se att Sandra inte var helt beroende av andra då det medför en massa oro när hon är helt utlämnad och inte kan påverka nånting själv. Men det är också en annan diskussion.

Åter till ämnet. Att jag är noga med att skilja på assistansrollen och mammarollen beror på att det är en enorm skillnad, förstås. Jag är väldigt sällan mamma eftersom Sandra behöver assistans hela tiden. Men det är ju världens mest förmånliga jobb, då det går att kombinera så jag är mamma samtidigt som jag jobbar. Det är inte alla som har den möjligheten.

Men den viktigaste anledningen till att jag alltid säger att det är mitt jobb är att det kanske är lite lättare för andra att förstå att jag inte kan prata i telefon, ta ledigt, komma på en fika, åka till stan, duscha, ta en promenad, dammsuga… osv på arbetstid. Vem kan det, liksom?!

Det är inte att jobba, eller att vara tillsammans med Sandra, som är tungt, utan det är att ha så lite tid över till annat, eftersom jag jobbar lite för mycket. Dvs dom timmar som är tillåtet att jobba i veckan (48) och vid behov utanför arbetstid. Det blir inte så mycket tid över att duscha, gå på toa, gå till tandläkaren eller prata i telefon på då.

Men snart! :) Vi kommer fortfarande jobba på helgerna med det nya schemat, men vi kommer få mer ledigt på vardagarna. Det innebär ju att vi kommer hinna känna oss lediga när alla måsten är gjorda. Åh, vad underbart det ska bli, när vi kommer så långt. Det innebär också att vi kommer kunna planera inför nästa sommar och faktiskt få lite semester. På riktigt. Det ordnar sig tillslut, ska ni se :) Om vi bara inte skyndar på för fort, så Sandra hinner vänja sig i sin takt, så kommer det att bli bra, tids nog.

.