tisdag 28 oktober 2014

Energiladdning

Nu har jag fått ut lite frustration, så nu kan jag släppa det som jag inte kan påverka. (Ang. föregående inlägg) Fokus på resten så ska nog orken räcka den med, ska ni se. Jag håller på att samla fakta och lagtexter och lite annat smått och gott som behövs för att förbereda mig vidare. Jag blir liksom nöjd om kommunen följer sina egna riktlinjer, bara. Mer behövs inte, eftersom vi inte har tänkt stanna i den här kommunen mer än nödvändigt.

Jösses vad tomt livet kommer kännas när allt funkar… ;)

Hjärnan har nog gått lite på högvarv ett tag, så nu fokuserar jag på lite EgenGodOmvårdnad och fyller på med energi igen. Idag på fm tog vi en härlig prommis med kameran och andades en massa härlig höstluft. Eller, det var nog faktiskt mer vår i luften…


Men skönt var det hursomhelst. Nu är jag ju mest förtjust i vår och sommar, som ni vet, men det betyder inte att jag drar täcket över huvudet på hösten. Egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket om sånt som inte går att förändra, utan jag gillar läget som det är och njuter av det jag har. För det mesta iallafall.

Helt plötsligt när vi gick där, på en nerlagd järnväg, blev vi omsprungna av en liten hund. Full fart framåt, men ingen husse eller matte?! Och där framme skulle vi snart korsa en 90-väg! Så vi vågade inte fortsätta, utan vände och försökte få hunden att göra detsamma, vilket den gjorde, tackolov. Sen försvann den in på en tomt, där vi antar att den bor. Skönt att den kom tillrätta.

Nu har jag just lagat portionsformar med levergryta att ha i frysen. Förrådet av ”bra-att-ta-till-när-tiden-inte-finns-mat” börjar sina efter en period med lite för lite tid för att hinna laga mat. Så det gäller att passa på när Sandra är på dv/korttids.


Jag har fått lite rapporter från hennes håll, eftersom hon var så skör i helgen, och den skörheten håller tyvärr i sig. Det har utbrottats med näsblod, låsningar, dusch, mamma-längtan och allmän otålighet. Inte lätt att vara ensam assistent vid såna tillfällen!! Men tackolov fanns det bemanning på dv, så dom är två personer som kan hjälpas åt med allt. Måtte dubbelassistansen gå igenom, annars vet jag inte hur det kommer gå när vi föräldrar inte finns längre. Vi är ju två hela tiden, fast vi inte tänker på det.

Nåja, vi är lite beredda ifall vi behöver rycka in. Vi har ju hämtat henne när hon har blivit ”trött-sjuk” på korttids förut, så det är fortfarande nytt för alla att hon ska vara kvar. Tids nog måste det fungera, men krävs ju lite övning för oss alla. Inte minst för Sandra själv, som vill att jag ska komma och hämta henne. Tur att jag inte hör henne… Det är liksom svårt ändå ♥ Men vi vet ju att hon är i goda händer, så nån sån oro känner vi inte J


Annette undrar om vi har nån IP enl. LSS till Sandra. Jodå… Problemet här är att kommunen har gått kurs i hur dom ska läsa alla paragrafer baklänges och skicka alla som kostar för mycket till andra kommuner ;) Det som man inte har lust att ta tag i ska inte stå med i IP, tycker vår LSS-handläggare. Allvarligt talat, jag orkar inte bry mig! Huvudsaken det funkar så bra det går tills Sandra ska flytta.

Nu ska jag fortsätta med EGO-tid. Må bäst!

.

3 kommentarer:

Annelie L sa...

Precis lagom till eftermiddagskaffet blev det, tack för det ;)
Det måste vara riktigt kämpigt att jobba mot sitt hjärta som säkert vill åka och hämta hem Sandra. Men som du skriver, det är viktigt att ni alla tränar på att det så småningom ska gå bra när Sandra flyttar hemifrån. Njut nu av din egen tid och mys lite med Sune, eller Göran kanske också vill ha lite mys. Kram

Anonym sa...

Skönt med behövlig egentid!
En IP bestämmer inte nån handläggare över,det är ni som bestämmer dagordningen,basta.
Nå,viktigast är att jobba framåt mot en bra framtid för Sandra.
Ha det gott!
Annette

Bellan sa...

Hmm.... trodde jag skrev en kommentar till ditt förra inlägg, men det ser inte så ut?!? Tänkte också på det - kan ni inte ta med er någon från assistansbolaget som stöd? De måste väl kunna hjälpa er lite iaf eftersom de vet Sandras behov så bra.
Hoppas ni orkar kämpa vidare för Sandras framtid! Ni gör det så bra så här långt!

Men oj, oj, vad Sandra verkar vara trött! Tråkigt! Förstår att det är svårt att kämpa emot att åka och hämta henne. I såna lägen då det blivit för mycket för min Turbo, så skickar han sms om att han vill hem annars exploderar han. Då har man inte så mycket val, till slut. Tyvärr :(

Ta hand om er nu och kramar i massor till dig/er ♥
//Bellan